Det går inte att föreställa sig vilken enorm chock det måste vara. Att bli medtagen till polisstationen och börja få frågor om sitt sexualliv. Efter en bra stunds obehaglig intrevju får du se bilder på en medvetslöskvinna som blir våldtagen. "Känner du igen någon av personerna på bilden?" Nej. Men efter att tittat på åtskilliga sådana bilder slår det dig plötsligt. Det är ju du som ligger där.
Polisen informerar dig om att din man sedan nästan 50 år under nästan ett decennium har drogat dig och inte bara våldtagit dig själv utan bjudit in åtminstone 72 andra män att göra detsamma.
I ett slag förintas hela din värld. Allt du trodde att du visste om ditt liv rasar samman. Samtidigt faller allt på plats. Någonting har tagit väldigt hårt på dig de senaste nio åren. Du har tappat både vikt och hår. Du har upplevt åtskilliga minnesförluster och bitvis tappat förmågan att ens tala sammanhängande. Du har trott att det kanske var alzheimers eller en hjärntumör. Men läkarna har aldrig hittat något och din älskade man har alltid varit med och förklarat att det nog beror på stressen från att ta hand om alla barnbarn.
Men i själva verket har du alltså blivit regelbundet våldtagen i nio års tid. Av horder med män. Alltsammans orkestrerat av mannen du älskade och som du trodde älskade dig. Det var Gisèle Pelicots verklighet i slutet av 2020. Rättegången inleddes i september i år och domen meddelades några dagar före jul. Alla 50 åtalade män befanns skyldiga. Gisèles man Dominique fick lagens strängaste straff och kan nu se fram emot 20 år i fängelse.
Vem som helst hade kunnat förstå om rättegången skett bakom lyckta dörrar för at skydda Gisèle Pelicot. Men hon har tvärtom krävt att rättegången ska vara öppen. Hon bestämde sig för att hon inte har gjort något fel och därför inte har något att skämmas för. Det är hennes många våldtäktsmän som ska skämmas. Därför ville hon att världen skulle se. Det krävs ett hjärta av sten för att inte beröras av en sådan styrka.
Fallet har satt fokus på frågan om det finns en våldtäktskultur och hur den i så fall artar sig och bör bekämpas. Och även om det är en knepig fråga måste det nog ändå sägas att det finns en sådan kultur. Dominique Pelicot erkände visserligen sina brott tämligen omgående, men han anser sig ändå inte ha gjort något riktigt fel. En psykolog har vittnar under rättegången om att Dominique själv anser att rättegången har förstört hans liv och att om han bara inte blivit arresterad hade han fortfarande levt lycklig – och hans fru också.
Våldtäktsmaestron är dock inte ensam om att inte känna någon skuld. Även om en del av förövarna har erkänt har en majoritet av de 50 åtalade männen förklarat att de inte alls har våldtagit Gisèle. De har inte förstått att det handlade om våldtäkt. De trodde att de bara hade sex med en medvetslös kvinna, de hade inga avsikter att våldta någon. Många har skyllt helt på Dominique Pelicot.
Att man ens kan häva ur sig något liknande är förundransvärt. Makabert. Inte minst givet de instruktioner som alla deltagare fick för att undvika att Gisèle någonsin skulle upptäcka vad de hade gjort. Således vet vi tämligen säkert att det är rena lögner och påhitt. De fegas försök att hitta en väg ut ur en hemsk situation de har satt sig själva i.
Men det säger något att de tror att de kan försvara sig på det viset. Att de bara trodde att de hade sex med en medvetslös kvinna. Ingen skada skedd alltså. Inget att se här. Cirkulera.
Dessutom vet vi också att det är många fler kvinnor är Gisèle Pelicot som utsätts för att bli drogad och därefter våldtagen. De flesta fall är naturligtvis inte lika omfattande men inte desto mindre fruktansvärda. Man är ute med sina kompisar på krogen och har roligt. Sedan blir det bara svart. Inga minnen alls förrän man vaknar hemma hos någon förmodligen men långt ifrån alltid okänd man.
Det finns ett segment av män som inte ser det som något konstigt att ge tunga läkemedel eller droger till kvinnor för att sedan ha sex med dem. För dem är det ungefär som att bjuda på en drink. Vi måste bli bättre på att vara tydliga med hur avskyvärt vi anser att det är. Att det är våldtäkt. Ett skoningslöst utnyttjande och raserande av en annan människa för sitt eget köttsliga nöjes skull.
Av alla dessa skäl är Gisèle Pelicot 2024 års person. Om ett par veckor släpps hennes dotter Caroline Darians bok "Och jag slutade kalla dig pappa" på svenska. Den får räknas som närmast obligatorisk läsning.