Den 5 januari hade det enligt webbsidan Our World in Data fördelats 1,46 doser per 100 personer i USA, och 1,39 per 100 personer i Storbritannien. I Tyskland var motsvarande siffra 0,38, i Italien och Spanien 0,3 och i Frankrike 0,01. I Nederländerna vaccinerades den första personen den 6 januari.
Tanken var att unionen skulle kunna förhandla sig till både säkrare tillgång och bättre priser genom att uppträda som ett block. Tillverkare skulle inte kunna spela ut EU-länder mot varandra. Dessutom skulle det vara ett uttryck för europeisk solidaritet att fattigare länder fick vaccin på samma villkor som rika.
Ett problem med vaccinstrategin var dock att avtalen behövde komma på plats innan man visste vilka vaccin som skulle fungera. Av de sex tillverkare som EU-kommissionen har slutit avtal med, om sammanlagt två miljarder doser, är det bara två som hittills har fått fram godkända vaccin.
Strategin har varit att skapa en diversifierad portfölj hellre än att lägga alla ägg i samma korg. Men den säkerhet som skapas på så sätt har också sina brister. Sanofi, som enligt avtalet ska leverera upp till 300 miljoner doser till unionen, väntar sig inte ha ett vaccin färdigt förrän under fjärde kvartalet 2021. Även Curevacs och Johnson & Johnsons alternativ, som skulle ha levererats i 800 miljoner doser tillsammans, dröjer.
Men EU:s eventuella brister i upphandlingen förklarar inte varför medlemsländerna har kommit så olika långt. Under veckan som gick sedan den första leveransen vaccinerades det i Tyskland 200 000 personer, men i Frankrike bara 516. Krångliga regler för hur vaccinationerna skulle gå till, snarare än flaskhalsar i leveranserna, verkar vara förklaringen.
Och i Nederländerna förberedde man sig för ett vaccin som ännu inte var godkänt för användning inom EU, AstraZenecas och Oxforduniversitetets kandidat. När istället det mer logistiskt krävande Pfizer/Biontech-vaccinet kom först, saknades planer för hur det skulle delas ut och det blev kvar i frysen.
Det är staterna snarare än EU som har varit de ledande aktörerna i coronahanteringen. Därför är det hittills också främst ditåt som medborgarnas frustration över den jämförelsevis långsamma vaccineringen riktas.
Men det skapas samtidigt ett nytt utrymme för EU-missnöje i medlemsländerna där man nu lever under genomgripande restriktioner och samtidigt ser ett land som Israel vaccinera betydligt mer effektivt.
Daniel Braw är fristående utrikesdebattör.