Bakgrunden till högtidsdagen är att den deklaration som den franske utrikesministern Robert Schuman presenterade för i dag 70 år sedan, den 9 maj 1950. Det var början till kol- och stålunionen och Europas integration.
Det är i någon mening lätt att klaga på EU. Det finns så mycket som är galet och på så många olika sätt. Samtidigt är det uppenbart att det också är väldigt enkelt att vara för samma galna union. Den har gjort något som inget annat har lyckats med tidigare. Den tämjde Europa och tvingade oss att samarbeta. Kontinenten gick från eviga strider och krig till ett varaktigt tillstånd av fred, pax europaea.
Så lyder i vart fall berättelsen i stora drag kring varför vi ska fira i dag. Och nog ligger det någonting i det. Vi har slutat kriga med varandra. Unionens medlemsländer bedriver inte anfallskrig mot andra stater. Det är förstås av godo. Men bilden av EU som en världsmakt, en global nyckelspelare, krackelerar när den skådas i sömmarna.
Europa är sällan världsledande och klarar än mindre av att agera som en aktör. Frågan är om det ens finns någon anledning att vilja göra detta. Europa har varit globalt dominerande men det är nu förpassat till historieböckerna. Det är väldigt ofint att visa uppskattning för stormaktstiden, inte minst på grund av saker som slaveriet, kolonialismen och som sagt de ständiga krigen.
Men slaveriet och kolonialismen var på inget sätt unika europeiska företeelser, den som vill lära sig mer om dessa fenomens fascinerande historia kan läsa Fredrik Segerfeldts utmärkta bok Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri (2019, Timbro förlag).
Oaktat bör frågan inte vara vad Europas länder gjorde med sin position utan hur de uppnådde den. Här spelar givetvis många faktorer in, men en av de viktigare är institutionell konkurrens. De eviga striderna pressade ständigt utvecklingen framåt. Frankrike hade inte råd att vara sämre än Tyskland utan behövde skaffa sig ett försprång.
EU fungerar tvärtom. Ju fler områden som harmoniseras desto värre blir det. Likriktningen är tänkt att höja standarden men innebär samtidigt att utvecklingen blir lidande. Vi saknar möjlighet att utveckla och pröva i det mindre formatet för att sedan kunna sprida goda exempel och undvika sämre. Står man på toppen är det ett utmärkt sätt att låta andra komma i kapp, ligger man efter är det ett uselt recept för att vinna.
Det som gör Europa storslaget och framgångrikt är mångfalden. Inget europeiskt land och folk är det andra riktigt likt. Och ändå är vi ganska lika varandra. Det ger oss stora fördelar om vi är beredda att både samarbeta och tävla mot varandra. Däri ligger Europaprojektets paradox. EU vill växa och spela en större roll på världsscenen. Men det kräver att vi integrerar unionen ännu mer och för varje steg vi tar längs den vägen försvagas de europeiska staterna som är upphovet till storheten.
När "Europa" nu firar 70 år av ökad integration är det värt att fundera hur framtidens utmaningar ska lösas. För stora sådana väntar runt hörnet. Det gjorde de redan innan pandemin kom och utsikterna har inte förbättrats sedan dess. Ska vi fortsätta på den inslagna vägen men minskat nationellt självbestämmande, eller ska vi välja vägen mot en union som främst släpper loss kraften i en gemensam marknad mellan starka, suveräna stater?
Vilken väg vi än väljer kommer det att få stora konsekvenser för såväl Europas plats i världen som vårt eget välstånd under de kommande decennierna.