Det ska mycket till för att en man ska bli omtalad för sitt klädval en kväll som denna. För kvinnorna är det väsentligt annorlunda och det är svårt att avundas de högprofilerade kvinnor som har att närvara på slika tillställningar. Åtminstone just vad gäller kläderna. Var och en kommer att bli bedömd från topp till tå och recenseras avsevärt mer ingående än pristagarnas intellektuella prestationer.
Givet vilken tid vi lever i finns förstås också prospektet att bli hånad online. Vilket naturligtvis inträffade. En bild på Magdalena Andersson (S) tillsammans med Nooshi Dadgostar (V) och Märta Stenevi (MP) har spridits tillsammans med oändliga nedsättande tillmälen på sociala medier sedan de poserade tillsammans under söndagskvällen.
Det hela var långt bortom tröttsamt. Dadgostar såg ut som en vampyr, Andersson som ett gothbarn och Stenevi var ett stolpskott hon också. Upprepat i många och betydligt värre varianter. Men varför?
Det står var och en fritt att inte gilla andra människors politik. Och politiker måste naturligtvis tåla att häcklas och inte bara hyllas. Därtill är det faktiskt heller inte orimligt att diskutera politikers klädval, såväl mäns som kvinnors. Ytligt kan tyckas men kläder är en betydande del av hur vi framställer oss själva och kan säga mycket om hur vi vill uppfattas. Det är sannerligen inte en oviktig aspekt och något som många politiker själva lägger mycket tankekraft på.
Men även om man har en ovedersäglig rätt att håna någon, varför känner man det behovet? Varför känner så många en obeskrivlig längtan efter att så fullständigt sabla ned människor som står för en annan politik?
Somliga menar att de bara skämtar, och för all del det kan säkert stämma i vissa fall. Men de absolut flesta skojade inte till det över huvud taget. De var bara ute efter att vara elaka.
Visst, vi lever i en polariserad tid. Men vad är hönan och vad är ägget här? Beter vi oss så här för att vi lever i en polariserad tid eller lever vi en polariserad tid för att vi beter oss så här? Förmodligen det sista. Polariseringen är egentligen inte problemet, utan tölpaktigheten – oförmågan att bete oss civiliserat och värdigt så snart minsta frestelse att inte göra det uppenbarar sig.
Det är en fråga om vilket ideal man eftersträvar och sanning att säga verkar många inte sträva efter något ideal alls längre. De vill bara bröla. Det är pinsamt. Vi måste kunna bättre.