Det får med hela sex stycken sekreterare anses som en omfattande utredning. Den ska vara klar i slutet av nästa år, och förhoppningen är att de politiska besluten ska kunna genomföras redan under innevarande mandatperiod.
Tidöpartierna pekar ut fyra fokusområden för utredningen. Till de klarare områdena hör överimplementeringen av EU-regler. Sverige är duktigt på att diskriminera sina medborgare och företag genom att hitta på egna hårdare regler. Det måste åtgärdas. Hit kan också läggas bättre dialog mellan myndighet och sökande. Möjligheten för enskilda tjänstemän att förhala besluten genom att begära in absurda kompletteringar måste strypas. Den serviceskyldighet regeringen förefaller önska för myndigheter finns faktiskt redan.
Likväl är det bra att regeringen äntligen vågar peka ut miljöbalken som ett problem. Det har den varit ända sedan 1998. På beslutsfattarnivå började detta dock inte uppmärksammas i någon vidare omfattning förrän det drabbade stora, och ibland statsägda, företag.
Det är också bra att regeringen vill ha en mer ändamålsenlig partsmodell. Sverige har länge tolkat Århuskonventionen märkligt och gett bland annat Facebookgrupper samma rätt som sakägare, och på så vis gett utrymme för aktivister att intervenera i rättsprocesser.
Att miljöbalken behöver rivas upp och göras om från grunden är uppenbart. Därför är det bekymrande när statsminister Ulf Kristersson (M) berättar att regeringens ambition är att ”korta ledtiderna för olika miljötillstånd när det gäller den sortens investeringar som har långsiktig klimatnytta”.
Bekymrar gör också såväl energi- och näringsminister Ebba Buschs (KD) exempel på vad som kräver förbättrat regelverk, nämligen elnät, metallproduktion, batterifabriker, kärnkraftverk, koldioxidlagring och vätgasproduktion, som hennes fråga: ”Ska lokala förekomster av knärot, salamander, grodor och så vidare verkligen kunna hindra utbyggnaden av vindkraftparker, gruvor och andra infrastrukturprojekt i den omfattning som sker i dag?”
De nödvändiga ändringarna av miljöbalken behöver kommer alla till gagn. Inte bara stora företag och de politiskt mest gångbara satsningarna. Småföretagarna är minst lika viktiga, och ibland måste även projekt utan uppenbara klimatfördelar få tillstånd.
Därför krävs mod från både utredare och politiker för att detta inte ska bli en försutten chans till nödvändiga förändringar.