En viktig del i rapporteringen är att rapportera huruvida arealen för olika naturtyper är gynnsam. Om arealen är gynnsam avgörs av vad man jämför med. Sverige har fram till nu jämfört med förindustriell tid. Närmare bestämt med första halvan av 1800-talet. Det har inneburit att Sverige orättvist framstått som bland de sämsta i klassen trots allt bra vi gjort för att bevara och skydda naturen.
När EU:s naturrestaureringslag blivit verklighet blir konsekvenserna av detta värre. Lagen kräver att 30 procent av de miljöer som omfattas av lagen ska återställas till år 2030, och hela 90 procent till år 2050. Sveriges val av referensår skulle alltså innebära att vi måste återställa mark i en omfattning och i till det skick som rådde innan det moderna samhället ens fanns. Det hade inte gått.
Därför har regeringen beslutat att när Sverige rapporterar tillståndet för skogliga naturtyper ska 1995 användas som referensår. För hävdade gräsmarker ska okänd status rapporteras i väntan på att den utredning som ska göras är klar. ”Regeringen värnar svensk konkurrenskraft”, säger landsbygdsminister Peter Kullgren (KD).
Om regeringen bara klarar av att säkerställa att Naturvårdsverket faktiskt lyder regeringens beslut i frågan, är detta ett stort steg i rätt riktning. Först och främst är det svårt att motivera att Sverige ska bära ansvar för miljöförändringar som skedde innan vi blev medlemmar i EU och började omfattas av de gemensamma regelverken. Med 1995 som referensår undviker vi retroaktiv skuldbeläggning för åtgärder som inte bara lagliga, utan nödvändiga för att bygga upp ett fungerande samhälle.
Det är också minst sagt problematiskt att Sverige ska återställa stora arealer till en tid då vårt samhälle knappt fanns. Inte minst för landsbygden. Att använda referensår som saknar koppling till dagens samhälle hade inneburit att stora bördor lagts på landsbygdskommunerna. Städerna, i synnerhet de större, där markpåverkan är både betydande och permanent, kommer ju aldrig återställas.
Följden skulle bli att landsbygdskommunerna fått bära både sina och städernas återställningsbeting. Detta hade inte bara varit orättvist utan också lett till att betydande resurser dränerats från landsbygden.
Äntligen har vi en regering med insikt om att hållbar förvaltning kräver balans mellan ekologiska, sociala och ekonomiska behov. Detta bör genomsyra allt arbete på miljöområdet.