Ändå överklagar Ibn Rushd beslutet. Det handlar om ”historieskrivning och rättvisa”, enligt ett pressmeddelande. Förbundschefen Anna Waara anser att studieförbundet särbehandlats i bidragsprocessen. Därför tas ärendet till domstol. Det har man rätt att göra. Men det framstår mest som ett sista slag i luften för att försöka rädda ansiktet på en organisation vars statliga finansiering borde ha dragits in för länge sedan.
Under den talande rubriken ”statsstödd folkbildning för islamism” dokumenterade terrorforskaren Magnus Ranstorp med kollegor i en serie artiklar i nättidningen Kvartal år 2020 vad Ibn Rushd genom åren har ägnat sig åt för skattebetalarnas pengar.
Varningstecknen fanns skrivna på väggen. Redan för sju år sedan larmades det i en rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, om att ledarskapet för Ibn Rushd styrts av den islamistiska rörelsen Muslimska Brödraskapet.
När Ibn Rushds företrädare påstår att man inte har behandlats likadant som alla andra i Folkbildningsrådets bidragsprocess har man i det här avseendet nästan en poäng. För vilken annan verksamhet med tillnärmelsevis likartad historik hade år efter år kunnat få statsbidrag beviljade?
Sedan år 2005 har Ibn Rushd mottagit över en kvarts miljard kronor i statsbidrag. Men det var först i år som Folkbildningsrådet nekade studieförbundet fortsatt finansiering. Det borde ha skett mycket tidigare.
Samtidigt har Ibn Rushd genom åren fått otaliga andra offentliga stöd från kommuner och regioner. Allt i namn av ”folkbildning” och ”stöd till civilsamhället”. Men vad är det egentligen för ett civilsamhälle som krackelerar utan att en myndighet, en kommun eller en region står för fiolerna? Kakofonin tjuter i öronen.
Om organisationer som Ibn Rushd är så centrala för att hålla folkbildning och civilsamhälle vid liv borde det finnas många andra intressenter som kan bidra med egna medel. Det vore ett äkta civilsamhälleligt engagemang. Fast med tanke på skandalerna kring Ibn Rushd skulle väl ingen förnuftig människa använda sina egna pengar för att finansiera verksamheten.
Av precis det skälet ska det offentliga inte heller använda andras, det vill säga våra, pengar till att stödja organisationer som gång efter annan beslås med extremistiska sympatier. Historien om Ibn Rushd är en lärdom om hur illa det slutar.