Det krävs inga långa kurshelger för att lära sig att meddelarfriheten är helig i svensk offentlig förvaltning. Den innebär inte en möjlighet för att anställda att prata med medier för den sakens skull att alla överordnade råkar vara överens om att det är en bra idé. Den är tvärtom en långtgående rättighet för offentliganställda att för journalister avslöja särskilt sådant som cheferna inte vill.
Att som i Gällivare beordra personalen att inte tala med media är inte i närheten av att vara en tolkningsfråga. Det är inget litet övertramp, en tå över linjen. Munkavlen i fråga är ett grovt brott mot två av rikets grundlagar – tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Socialchef Anette Viksten Åhl säger till Kuriren (2/11) att mediekontakter alltid präglas av "meddelarfrihet, yttrandefrihet och offentlighetsprincip". Ändå har åtskilliga chefer i förvaltningen varit inblandade i att ta fram munkavlen i fråga utan att någon har påtalat att den innebär en grov kränkning av de anställdas rättigheter. Då är det de facto inte en organisation som genomsyras av dessa rättigheter och skyldigheter.
Gällivare kommun är dock inte ensam om detta. Flera kommuner har under coronan gått ännu längre och inte bara försvårat utan förvägrat medierna tillgång till information. Fenomenet är dock betydligt äldre än så. När koncerngrannen Norran tillsammans med andra medier i Västerbotten i fjol undersökte den växande tystnadskulturen i offentlig sektor visade det sig att elva procent av de offentliganställda i länet beordrats att inte tala med media. Endast 12 procent av de svarande visste att meddelarfriheten innebär att en offentliganställd får läsa högt ur många sekretessbelagda handlingar för en journalist.
Den pågår en rörelse inom offentlig sektor som alltmer fjärmar sig från omvärlden. Medier, och för den delen resten av samhället, betraktas som något störande, utanföringar som inte förstår och som vägrar att se saker på rätt sätt. Får de tillgång till information ställs allt på ända.
Anställda får inte lära sig sina rättigheter. Vägspärrar i form av kommunikationsavdelningar upprättas. Allting måste kureras. Narrativet, som det så vackert heter på kommunikatörssvenska, måste sättas av kommunen själv.
Men insynen är inte frivillig. Den är en bärande del i vår demokrati. Vad Gällivare behöver är räfst och rättarting. Ansvar måste utkrävas och åtgärder vidtas för att detta inte ska upprepas.