Coronakrisen har rensat ut mycket flum ur samhällskroppen. Virusets härjningar lämnar knappt något utrymme åt miljö- och klimatfrågan, det enda man har hört om Greta Thunberg på över en månad är att hon förmodligen haft covid-19 och uppmanade sina följare att stanna hemma.
När klimatet och miljön som tidigare upptog oproportionerligt utrymme inte kan få en sekund av någons tid säger det sig självt att saker som identitetspolitik, postmodernism och kulturkrig också ryker. De många könen var ett av coronans första offer.
När det är allvar återgår vi utan knussel mangrant till biologin. "Därför påverkar coronaviruset män och kvinnor olika" är en rubrik i mängden på samma tema. Eftersom det här på riktigt hörs inte de sedvanliga invändningarna om behovet av att få definiera sin egen könstillhörighet. Och ändå är alla fria att föreställa sig själva precis hur de önskar. Måtte detta hålla i sig efter krisen.
Det har också blivit mindre intressant för tillfället att klaga på kulturmarxister, eller att kalla alla höger om Morgan Johansson (S) för extremhöger. Det blir liksom lite futtigt när vi står inför en potentiell massdöd i företagssektorn och när vi varje dag uppdaterar oss om dödssiffrorna.
I stället är vi tillbaka där vi började, politikens kött och potatis. Samhällsekonomi och jobb står i centrum och kommer så att göra för en lång tid, givet regeringens långsamma reaktionshastighet i att rädda företagen kan det komma att vara så för en väldigt lång tid.
Kanske är det därför ingen slump att Moderaterna är det parti som har hanterat krisen bäst. Dels har man en ideologisk grund att falla tillbaka på, dels är detta lite mammas gata för det gamla högerpartiet. Regeringen inledde med att inte vilja göra något alls och har sedan fortsatt med att verka imponerande yrvaken varje ny dag som kommer. Centern och Liberalerna har helt gått bort sig i sin egenhändigt uppfunna nästan i regeringen men inte riktigt-roll. Kristdemokraterna krävde en kriskommission långt innan det var läge och har sedan dess huvudsakligen nöjt sig med att ta rygg på Moderaterna.
Sverigedemokraternas agerande under krisen är fascinerande - det vill säga obefintligt. Coronakrisen gjorde mot SD var SD tidigare gjort mot alla andra partier, vridit verkligheten ur händerna på dem. Det är uppenbart att SD inte har den blekaste aning om hur man ska agera under krisen. Den klassiska politiken med sin höger och sin vänster lämnar litet utrymme för SD.
Vänsterpartiet är väl det parti som har agerat bäst efter Moderaterna. Partiet har haft svårt att nå ut under krisen och har kanske inte haft så mycket att säga. Men V påminde onekligen landet om sin existens när partiledare Jonas Sjöstedt och ekonomiskpolitiske talespersonen Ulla Andersson gick ut i en debattartikel och förklarade att de vill att staten tar över alla företag den hjälper. Det handlar om en socialisering av en enorm del av svenskt näringsliv och är modigare än vad vi har sett V på väldigt länge. Sjöstedt vet att i en storm är det viktigt att signalera tydligt.
Moderaterna har varit ett rejält särfall under krisen, och för en gångs skull i positiv bemärkelse. Partiet har konsekvent legat ett eller flera steg före den rådvilla regeringen och som en konsekvens fått se merparten av sina förslag förverkligas. Nu har det gått så långt att M har krävt insatser för att rädda företagen motsvarande 100 miljarder kronor i månaden. Regeringen vägrar att genomföra dem. Hur det till slut går för företagen kommer i stor utsträckning att avgöra om M eller S klarade av krisen bäst.
Moderaternas krissuccé verkar dock ha gjort halt. Efter en närmast fläckfri prestation så här långt verkar partiet stå i begrepp att ge regeringen de extraordinära befogenheter den har begärt. Detta trots att regeringen mörkar varför den anser sig behöva dem, trots att regeringenförsökte mörka hela förslaget och smyga det igenom ett av utskotten och inte tog upp det alls p partiledarmötena, trots att regeringen i strid med vad den har sagt inte har infört ett veto för riksdagen och trots att befogenheterna främst gäller när regeringen har riksdagen emot sig. Det är oacceptabelt och Moderaterna borde förstå detta. Men tydligen inte.
I det nyaste politiska landskapet är det tydligen ingen som vet vad ska göra.