Det har hela mandatperioden varit uppenbart att det rödgröna blocket är långt ifrån ett smärtfritt samarbete. Men att det skulle vara så ohållbart att Socialdemokraterna skulle söka alternativa lösningar över blockgränsen – igen – var nog inte något som många förväntat sig. Men det var precis vad som hände under SVT:s partiledarutfrågning, där statsminister Magdalena Andersson (S) skickade en invit till Liberalerna. Partiet är välkommet tillbaka, om det skulle ändra sig igen.
Man skulle kunna kalla det rätt slugt av Andersson. Kanske var det ett försök blossa ytterligare liv i den konflikt som uppstått efter bussturnédebaclet, där Liberalernas vänsterfalang är rosenrasande över att Johan Pehrsons gemensamma kampanjinslag med Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) – och Jimmie Åkesson (SD). Kan Liberalerna inte övertyga väljarna om att partiet faktiskt vill ha ett maktskifte är dess framtid som riksdagsparti betydligt mer osäker igen.
Men det kan också lätt ses som desperation. Andersson har gjort en poäng av att distansera sig från företrädaren Stefan Löfvens (S) arbete som statsminister. Hon har bland annat fört fram att han inte gjorde tillräckligt för att bekämpa Sveriges eskalerande kriminalitet. Ändå hoppar hon självmant ned just i Löfvens fotspår.
Att försöka bryta upp oppositionen genom att locka över Liberalerna och Centerpartiet var Löfvens stora bragd. Men läget är annorlunda nu. L har redan prövat att byta block, det höll på att radera partiet från svensk politik. Dagens högerblock är dessutom, den så kallade busskrisen till trots, betydligt mer sammansvetsat än Anderssons rödgröna dito. M, KD, SD och L förenas av en vilja att inte bara byta ut en skadlig regering utan har även en gemensam syn kring viktiga reformer. Det finns åtskilligt man inte är överens om, men det ska kontrasteras mot de rödgröna som inte är överens om något alls.
Man kan förstås förstå Anderssons desperation. Ingen bör vilja ha Vänsterpartiet i sin regering, särskilt inte i ekonomiskt svåra tider och med en Natoansökan som baxas igenom. Men det är vad som bjuds och Andersson klarar inte av att förvalta och vårda sitt parlamentariska underlag.
Förhoppningen att V helt ska återvända till sin forna roll som dörrmatta är något magstark, särskilt för Nooshi Dadgostar (V). Men budskapet från statsministern är tydligt: Vi vill inte ha med er att göra.
Det röriga rödgröna regeringsunderlaget har just blivit ännu rörigare.