I filmen Monty Pythons galna värld stöter kung Arthur på den svarte riddaren. I duellen som följer hugger konungen tämligen kvickt av riddarens båda armar. Riddaren avfärdar det som ett ytligt köttsår och vägrar att ge upp. I riddarens värld är allt fortfarande toppen.
Samma känsla kan nu fås genom att iaktta Socialdemokraternas process att få fram ett nytt kommunalråd. Det blir Carina Sammeli. Hon kommer att väljas enhälligt vid representantskapsmötet 7 december. Alla vill ha henne. Hon är ljuset och sanningen, det socialdemokratiska ordet som har blivit kött. S har inga problem.
Förnekelse är dock sällan detsamma som att lösa ett problem. Carina Sammeli kan vara hur kompetent och trevlig som helst. Men hennes upphöjelse löser inte faktiskt några av de problem som finns i S. Hur gärna partiet än vill ge sken av det.
Och S har ordentliga problem. Att man så oerhört gärna vill sätta bilden av ett enat parti beror på att man är ordentligt splittrade. Det var inget som började med Lenita Erikssons avgång, det enda som hände då var att ridån drogs undan. Plötsligt sken ljuset på sådant som länge frodats i den interna partikulturens mörker.
Vill S fortsätta att motarbeta och lägga fälleben för varandra internt så för all del. I det långa loppet är det förstås partiet självt som förlorar mest på det. Men det kommer dessvärre även att påverka kommunen. Det har vi sett under det gångna året.
Eriksson var bakbunden och Luleå saknade i praktiken politiskt ledarskap under gångna året. Utvecklingen riskerar att springa ifrån kommunen om det fortsätter.
I överförd betydelse står Socialdemokraterna inför samma utmaning. Partitoppen har med all önskvärd tydlighet visat att om medlemmarna tycker fel spelar det ingen roll vad de tycker. Tänk då hur lite man bryr sig om åsikterna och erfarenheterna hos resten av kommunens invånare.
I måndags anordnades en digital hearing, i praktiken ett tillrättalagt myssamtal, med Sammeli via Facebook. Hon gör ett rätt sympatiskt intryck men försöken att framstå den folkliga, lyssnande ledaren lät klyschiga och hade en konstlad klang.
Om grunden för Sammelis ledarskap är en förljugen bild av partiets tillstånd – hur troligt är det då att något egentligt förändringsarbete kan ske? I stället för att förneka verkligheten likt den svarta riddaren bör S ta tag i sina problem på riktigt.