Taiwans tidigare diktator/president, Chiang Kai-shek. Bilden är från tiden före den kinesiska splittringen.
Vi har precis genomlevt ett år präglat av covid-pandemin. Taiwan uppmärksammades tidigt för sin framgångsrika bekämpning av viruset. Har det fortsatt lika bra sedan dess och vad är nyckeln till den här framgången?
– Taiwan har färre än 1 000 bekräftade fall och bara nio dödsfall. Vi har varit väldigt framgångsrika i att hantera den här pandemin. Snabba insatser, öppenhet och innovation har varit avgörande. Vi drabbades hårt av sars-pandemin 2003. 73 personer dog. Den var ett hårt slag mot Taiwan; mot folket, mot regeringen, mot sjukvården. Sedan dess har vi förberett oss inför nästa gång så att vi skulle kunna agera snabbt.
– I december 2019, när vi såg de första tecknen på att ett sars-liknande virus spreds i Wuhan, varnade vi Världshälsoorganisation. Men våra varningar ignorerades eftersom vi inte är medlemmar och Kina försökte redan tysta ned det som inträffat. Men vår regering beordrade alla sjukhus att larma om de råkade på sars-liknande infektioner. De offentliga hälsoinstitutionerna vidtog kraftiga åtgärder, vilket de har varit förberedda på. Regeringen tillsatte genast en kommandocentral och i januari 2020 fick vi vårt första fall.
– Många åtgärder vidtogs för att hindra spridningen. Och kommandocentralen har varit väldigt transparent kring utvecklingen i varje skede. Vi införde tidigt ett inreseförbud. Först från Wuhan och sedan från hela Kina. Eftersom vi normalt förlitar oss på import av munskydd tillsatte regeringen snabbt ett munskyddsteam som skulle få igång egen produktion. Det tog två månader. Redan första april började vi skänka material till andra länder.
– En annan nyckelfaktor är att folket verkligen litar på regeringen. Vi ger upp en del av vår frihet för att begränsa virusets spridning. Det här förtroendet bygger på öppenhet kring information. Utan det hade det aldrig gått.
Det har inte alltid varit lätt att lita på makten i Taiwan. Landet har en minst sagt komplicerad historia. Snart är det 28 februari. Det betyder inte så mycket i Sverige men är desto mer betydelsefullt i Taiwan. Det är årsdagen av 1947 års protester mot det Kuomintang-ledda kinesiska styret som möttes med en massaker. Gatorna rensades bokstavligt talat med maskingevärseld. Händelserna var också starten på vad som skulle komma att kallas den vita terrorn, en period som varade i fyra decennier. Det är 74 år sedan. Men händelsen är inte bortglömd.
– Vi erkänner historien för vad den är, inklusive tidigare misstag och inte minst att rättvisa alltid måste skipas. Under den vita terrorn var Taiwan i undantagstillstånd. Man fick röra sig fritt och så men det var hårda begränsningar av exempelvis yttranderätten. Man fick inte prata om den så kallade 228-incidenten, som massakern kallas. Nu för tiden är situationen väldigt annorlunda. Det finns inget tabu kring att prata om 228 och det förgångna. Det är en nationell helgdag och det finns en minnespark med ett monument. Både det offentliga och den privata sektorn bidrar till högtidlighållandet. Och för de yngre generationerna är det en viktig läxa om vikten att inte försöka dölja saker. Öppenhet och rättvisa är väldigt viktigt i Taiwan.
Det dröjde inte länge efter 228-incidenten innan Chiang Kai-shek förlorade inbördeskriget mot Mao Zedongs kommunister och flydde till Taiwan tillsammans med två miljoner människor ur fastlandsförvaltningen. Detta gjorde Taiwan, som dittills inte visat någon egentlig vilja att alls tillhöra Kina från första början, till den sista kvarvarande spillran av Republiken Kina.
Chiang Kai-shek är en komplicerad figur i Taiwans historia. Å ena sidan var han en brutal diktator som diskriminerade Taiwans befintliga befolkning hårt och släppte lös en hemlig polis som mer eller mindre gjorde precis som den ville. Å andra sidan höll han det kommunistiska Kina stånget och lyckades under en tid vinna internationellt erkännande för Taiwan.
– Chiang Kai-shek är fortfarande en högst kontroversiell person i Taiwan och de flesta statyer av honom är i dag nedrivna. Taiwan har varit under utländskt styre under lång tid. Före slutet av andra världskriget var Taiwan under japanskt styre i 50 år och innan det var det en del av Qing-dynastins imperium. Trots detta var missnöjet påtagligt med Chiang Kai-sheks kinesiska styre redan från början – vilket ledde till protesterna som besvarades med 228-massakern.
– För somliga är han enbart diktatorn som införde undantagstillstånd och våldförde sig på sitt eget folk. För andra är han den som vägledde Taiwan genom en väldigt svår tid och motstod invasionshotet från det kommunistiska Kina. Det förekom även en del reformer, såsom land- och skattereformer samt ekonomiska utvecklingsplaner som spelade stor roll för Taiwans ekonomiska utveckling senare.
– Hans agerande för och emot Taiwan har debatterats kraftigt, och det är bra. Vi måste respektera historien. Sedan är det upp till var och en att bilda sin uppfattning om vad som hände.
Lee Teng-hui, Taiwans första demokratiskt valda president, gick bort i fjol. Spelar han fortfarande någon roll i dagens Taiwan?
– Inte direkt. Han anses fortfarande ha varit väldigt viktig i demokratiseringsprocessen. Det var faktiskt Chiang Ching-kuo, son och efterträdare till Chiang Kai-shek, som inledde den processen under sina sista år. Han upphävde undantagstillstånden och förbuden mot fria medier och tillät även en viss politisk opposition. Lee Teng-hui konsoliderade den här processen och drev den hela vägen.
Taiwans nuvarande president, Tsai Ing-wen, bugar under minnesceremonin för landets förste demokratiskt valda president, Lee Teng-hui, som gick bort i fjol.
– För somliga var även han en klart kontroversiell person. Utöver demokratiseringen odlade han också medvetenheten kring det taiwanesiska, något som verkligen började ta fart då. Många av hans policys betraktas av akademiker och bedömare som desinofiering, vilket givetvis var väldigt kontroversiellt. Många var emot och många stöttade honom. Under alla omständigheter var han dock väldigt framgångsrik i att driva Taiwans demokratisering.
Trots en historia med långvarigt utländskt styre verkar den taiwanesiska identiteten alltid överleva. Den har aldrig kunnat kuvats mer än högst tillfälligt. Genom historien löper en självkänsla och en vilja att bestämma sitt eget öde som en röd tråd.
– Demokratiseringen inträffade ju för ungefär 30 år sedan. Sedan dess har Taiwan blivit en fullfjädrad demokrati. Och det går bra. Ekonomin går som tåget. Vi är normalt sett bland världens 20 största ekonomier. Och Taiwan var först i regionen med att erkänna samkönade äktenskap. Taiwaneserna är väldigt stolta över sitt land.
Taiwan var ett av ytterst få länder som kunde hålla en fysisk Pridefestival i fjol. 28 juni anordnades "Taiwan Pride March for the World!".
– De fastlandskineser som följde med Chiang Kai-shek till Taiwan såg Kina som sitt hem och identifierade sig som kineser. Vilket förstås var rätt rimligt. Men det var länge sedan och de båda sidorna har varit åtskilda under många årtionden. Nuförtiden är det helt annorlunda. En del har fortfarande kopplingar till Kina, många har släkt där och föräldrar eller mor- eller farföräldrar kanske är därifrån. Men de yngre generationerna har ingen koppling till Kina. De har inga nära släktingar där, många har aldrig ens varit där och de betraktar Kina som ett främmande land.
– Och det taiwanesiska självmedvetandet växer hela tiden. Över 70 procent betraktar sig som enbart taiwaneser. Bara 20 procent ser sig som både taiwaneser och kineser och under tio procent identifierar sig exklusivt som kineser. Den här utvecklingen kommer förstås att fortsätta.
Kinas aggressiva beteende hjälper också till att stärka den taiwanesiska identiteten. Ett alltmer hotfullt beteende gentemot Taiwan gör sitt till, men det gäller också vad som sker i Hongkong och Xinjiang.
– Taiwans befolkningen ser hur Kina behandlar den egna befolkningen. För många, särskilt de yngre generationerna, är det viktigt att göra en tydlig åtskillnad. Det där är inte vi. Taiwan är ett demokratiskt land och just nu är unga taiwaneser väldigt stolta över sitt land. Taiwan vill inte skapa problem. Vi vill bara överleva som ett fritt och demokratiskt land.
Från 2005 då Kina införde en lag som gav landet "rätt" att ta till militärt våld om Taiwan skulle förklara sig självständigt.
När Kina i fjol slog ned demokratin i Hongkong öppnade Taiwan sina gränser ännu mer för hongkongborna. Omkring 11 000 av dem flyttade till Taiwan i fjol. Dubbelt så många som 2019.
– Det var ett väldigt enkelt beslut. Så gott som alla i Taiwan har en släkting eller känner någon som bor i Hongkong. Vi har en speciell relation. Det är ingen avlägsen, främmande plats utan är väldigt nära besläktat med Taiwan. Så att hjälpa våra vänner där var ett mycket enkelt val.
Polis jagar demokratidemonstranter i Hongkong.
– Taiwaneserna var dock misstänksamma mot Kinas ”ett land, två system” långt innan den illa beryktade säkerhetslagen infördes i Hongkong. Xi Jinping erbjöd faktiskt Taiwan detta, en "Taiwan formula", i sitt nyårstal 2019. Det var mycket märkligt för taiwaneserna som tyckte: Vi har redan ett eget system – och det är toppen! Varför skulle vi vilja ha ”ett land, två system”?
Kina är hela tiden närvarande i Taiwans förhållande till omvärlden. Den kommunistiska jätten gör allt den kan för att hejda taiwanesiskt deltagande i internationella sammanhang, till och med på det mellanstatliga planet.
– Vi får definitivt inte tillräckligt med stöd. När vårt folk reser över världen möts de med stor vänlighet. Men på statsnivå mobbar Kina Taiwan vid varje tänkbart tillfälle. Till och med vid datorspelstävlingar. Taiwanesiska gamers tillåts ofta inte tävla under sitt lands namn på grund av kinesiska krav. En del länder vill inte se detta. De är oroliga för att deras eventuella stöd till Taiwan skulle komplicera förhållandet till Kina – vilket kan nog så komplicerat som det är ändå.
– Men precis som svenskarna så är taiwaneserna ett mycket pragmatiskt folk. Vi har till exempel kämpat hårt för att släppas in som observatör i internationella organisationer eftersom vi vet och accepterar att just nu är det allt vi kan hoppas på. Vi försöker öka kunskapen om Taiwan i världen och till slut kommer vi alla att tjäna på det. Vi vill inte ha ekonomiskt stöd från någon, vi vill bara att man lyssnar på och förstår oss.
Sverige håller, likt stora delar av EU, på att inse att alla utländska investeringar inte är av godo. Detta är förstås kraftigt kopplat till just Kina. Taiwan måste ju ha kommit till den här insikten mycket tidigare. Hur har ni hanterat detta?
– Tja, det är mycket historia bakom. När Deng Xiaoping började öppna Kinas ekonomi mot omvärlden var taiwanesiska investerar bland de första som kom dit. Under lång tid var taiwanesiska investeringar de största i Kina. Vi har samma kulturella bakgrund, liknande språk. Det var mycket lättare för oss än för många andra helt enkelt. Men i takt med att Kinas auktoritära styres ambitioner växte förändrades förstås även målen och formerna för den ekonomiska utvecklingen och aktiviteten. De vill använda sin ekonomiska makt för att främja sitt auktoritära tänkande vilket sker bland annat genom initiativet Ett bälte, en väg, parat med den så kallade vargkrigardiplomatin. Målet är en världsordning som tjänar kinesiska intressen.
– Taiwan har därför varit mycket försiktigt med att tillåta kinesiska investeringar. När Ma Ying-jeou var Taiwans president ingick vi ett kvasifrihandelsavtal med Kina. Genom det har vi åtnjutit vissa fördelar i vår handel med Kina. Det följdes av avtal för handel med varor och tjänster – men de antogs aldrig på grund av det starka publika missnöjet.
Scener från solblommerörelsen 2014.
– Det var de här avtalen som gav upphov till solblommestudentrörelsen 2014. De yngre generationerna, och en del av befolkningen i allmänhet, kände att Taiwan skulle förlora delar av sin autonomi gentemot Kina och till slut inte kunna stå emot den kinesiska Enhetsfronten. Protesterna ledde till slut till att den nuvarande regeringen vann valet 2016. Sedan dess har det pågått ett samordnat arbete med att minska Taiwans beroende av den kinesiska marknaden. Regeringen införde ”the New South Bound Policy. Det är svårt för vem som helst att få ut sina pengar från Kina, men vi har varit framgångsrika i att styra om nya investeringar från Kina till sydöstra och södra Asien.
Hur skulle du beskriva relationerna mellan Sverige och Taiwan?
– Jag beskriver alltid våra bilaterala relationer som stabila. De har varit det i över ett decennium, närmare två. Vårt handelsutbyte med Sverige är störst bland de nordiska länderna och investeringarna ökar. Men vi har också kulturella, tekniska och vetenskapliga utbyten. 2019 besökte 10 000 svenskar Taiwan och vi hade 300 svenska studenter. Vi gör allt vi kan för att stärka banden mellan våra länder ytterligare. Taiwan har många vänner i Sverige och vi vill alltid ha fler.
– Politiskt har det däremot inte hänt mycket. Vi skulle förstås vilja se mer på den nivån. Men saker kan vara på väg att förändras nu, inte minst med anledning av pandemin och vägran att släppa in Taiwan i Världshälsoorganisationen har skapt internationell uppmärksamhet. I fjol fick vi ökat stöd från de europeiska länderna, inklusive Sverige. Det kan vara på gång en ny rörelse för att hjälpa Taiwan att göra sig hört. Det skulle innebära en stor och välkommen förändring. Vi ser fler och fler som tar offentlig ställning för Taiwan och vårt deltagande i internationella organisationer. Och den svenska regeringens position i fråga om det taiwanesiska sundet är att en lösning måste vara fredlig och tillgodose det taiwanesiska folkets önskemål. Det uppskattar vi verkligen.