Det finns ingenting gott att säga om Socialdemokraternas tidigare säkerhetspolitik. Den baserades på amsagor och en önskan om världens beskaffenhet som stod i strid med empirin. När politiken ställdes inför fullbordat faktum om ett ryskt krig i Europa föll den ihop som ett korthus. Inte ens socialdemokraterna själva mäktade med att försöka påstå något annat till slut.
Även om de flesta stretade emot rätt länge. Fredrik Lundh Sammeli, riksdagsledamot och ordförande för S i Norrbotten län, som i går argumenterade för att Sverige ska ansluta sig till Nato var så sent som för två månader sedan tydlig med att det inte fanns på kartan att byta linje. "Det är viktigt att Sverige är alliansfritt. Det har tjänat oss väl i historien, och det är viktigt även framöver", sade han till Kuriren.
Nåja, hyckleriet har blivit en institutionaliserad del av den socialdemokratiska säkerhetspolitiken. Det får man helt enkelt leva med. Positionsbytet är likafullt av godo. Och en betydande seger för Moderaterna men framför allt för Liberalerna. M har sviktat betänkligt i frågan och ville under Reinfeldt inte ens kampanja för frågan men L har alltid kämpat livaktigt för ett svenskt medlemskap.
Det är dock sorgligt att Socialdemokraterna ska försöka inskränka vår position i Nato redan från början. Detta genom att kräva särskilda villkor för att kärnvapen aldrig ska kunna tvångsplaceras i Sverige och inte heller några Natobaser. Det vill säga samma villkor som redan gäller för alla medlemsländer. Det är bara svensk eller snarare socialdemokratiskt krångel för krånglets skull. Men Sverige kommer att bli säkrare och mer moraliskt av att vara Nato-medlem. Det är det viktigaste.
Den moraliska stormakten Sverige har ju under lång tid vägrat säkerhetspolitisk solidaritet. Vi har med näbbar och klor slagits för att behålla vår möjlighet att vägra att hjälpa oss närstående länder om de skulle bli anfallna av främmande makt. Vår säkerhet har byggt på att vi ska få hjälp av länder vars beredskap och försvar vi inte själva bidragit till alls. Utöver att inte skapa den säkerhet för Sverige som det länge gavs sken av har agerandet varit själviskt och osolidariskt. När vi blir Natomedlemmar kan vi till slut lättare se oss själva i spegeln. Det är glädjande.
Förhoppningsvis kan numera även den så kallade tredje ståndpunkten som underbyggde S säkerhetspolitik förpassas till historiens soptipp där den hör hemma. Den var aldrig mer än ett relativiserande och hycklande nonsens-påhitt som legitimerade förtryck. Ändå har den hyllats över flera decennier som en del av ett framgångsrecept. Det är milt uttryckt skamligt.
Men nog är det även tragiskt som har bevisats dessa dagar att det enda som har skiljt Sverige från en politik som innebär faktisk säkerhet har varit S envetna vägran att ompröva en politik som var så verklighetsfrämmande att den inte tålde ett krig i Europa (vad är då säkerhetspolitiken till för?). Detta gäller dock förstås även en del andra politikområden. Den interna säkerheten har närmast satts på undantag över de senaste åtta åren. Kan vi få se en helomvändning även där skulle mycket kunna ordna upp sig.