Ledare: Allemansrättens dilemma

Vad allemansrätten innebär är inte reglerat i lag. Enda gången den nämns är i regeringsformen och där står bara att alla ”ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. I stället har detaljerna fått avgöras i domstol, något som har skett vid flera tillfällen. Allemansrätten är en sedvanerätt, alltså något som juridiken anser redan existerar utan stiftad lag. Detta gör den dock otydlig vilket skapar problem.
Framför allt kommer allemansrätten i konflikt med äganderätten. Ett uppmärksammat exempel är att storskaliga bärplockningsföretag utnyttjar rätten. Genom att bussa anställda till skogen och sedan länsa området på bär, utan att ge ersättning till markägaren, kan de omsätta miljoner.
Andra problem uppstår för markägare nära tätorter. Trycket på naturen blir hårt när många människor använder den för fritidsaktiviteter. Särskilt som dessa över tid har ändrat karaktär. Snarare än klassiskt friluftsliv som skogspromenader eller tältövernattning, utövar många idrotter såsom mountainbike. Slitaget som då uppstår kan ofta inte kompenseras eftersom avgifter inte är tillåtna.
Dessutom har det blivit svårare att bedriva skogsbruk nära städer. Boende i närheten uppskattar vanligen tillgången till natur och klagar när avverkning sker. Trots att det är nödvändigt för verksamheten och en självklar del av människans uråldriga brukande.
Självklart finns det fördelar med att människor kan besöka naturen. Vårt starka friluftsliv hade knappast varit möjligt utan allemansrätten. I synnerhet då vårt moderna urbaniserade samhälle i hög om än varierande grad har tappat kontakten med landsbygden.
Däremot blir det orimligt om allemansrätten fungerar som äganderätt för allmänheten. Särskilt om det utnyttjas av vinstdrivande verksamheter. Det är ägaren som har investerat ofta stora summor för marken. Då bör denne kunna förvänta sig avkastning. Särskilt som markägaren själv står för allt underhåll som gör att naturen fortfarande är trevlig att besöka.
Dock bör man vara försiktig med lagstiftning. Den kommer alltid att spegla den rådande tidsandan och i dag är den allt annat än vänlig mot markägande och naturbruk. Redan 2014 utvidgade regeringen strandskyddet från 100 meter till 300 meter vilket resulterade i en markant värdeminskning för många.
På senare år har åtskilliga skogsägare drabbats när skog klassas som nyckelbiotoper vilket omöjliggör avverkning. Ständigt prioriteras andra intressen framför markägarens rätt. Risken är påtaglig att en lag om allemansrätten skulle följa denna utveckling.
Det rimliga är att behålla dagens sedvaneförankrade allemansrätt. Men var och en bör vara medveten om att aktiviteter på någon annans mark är tillåtet, men ingen oinskränkt rättighet.