Det finns flera saker i berättelsen om den kubanska familjen som är värda att ta fasta på. En är Emma Engelmark (S), barn- och utbildningsnämndens ordförande, som personifierar det nära nog enda sättet att integrera människor – umgänge med redan etablerade. Medmänsklighet som är värd att uppmärksamma och inspireras av.
Också värt att notera är att familjen ju av allt att döma har agerat precis så föredömligt som någon kan önska. De har vistats i Sverige i tio år och sedan 2019 har de fått arbetstillstånd. Enligt artikeln försörjer familjen sig själv genom arbete. Eftersom de har två barn, vilket alla föräldrar vet kan kosta en del, skaffade sig mannen ett extrajobb. Det skulle han dock inte ha gjort.
Arbetstillstånd är inte så flexibla. I det här fallet gällde det exakt för en 75-procentstjänst som personlig assistent hos Luleå kommun. Därmed har han brutit mot tillståndet och familjen ska nu utvisas som en konsekvens av det. Till Kuba där föräldrarna enligt egna uppgifter riskerar att fängslas och barnen att hamna på gatan. Migrationsverket har dock bedömt att det inte har visats vara sannolikt.
Faktum är förstås ändå att familjen ändå i någon mening utvisas för att föräldrarna gör något vi egentligen vill: försörja sig själva. Därför tycker vi också att det är orimligt. Men vi bör också ha viss förståelse för att det alltid kommer att bli så.
Alla lagar och regler handlar i slutänden om att påverka människor. Från kommunallagen till brottsbalken och allt däremellan. Det bör mana till eftertanke.
Kanske är det så att det bör finnas en sorts varningsfunktion, så att inte ett enkelt misstag får oproportionerliga konsekvenser. Tittar man välvilligt på det aktuella fallet skulle det kunna tala för det. Men regler är aldrig till för ett fall utan för många, ja alla. Och vad händer om oseriösa arbetsgivare i gråzonen utnyttjar personer som egentligen inte har rätt att arbeta i Sverige? Eller om personer som har rätt att utföra visst arbete utan någon som helst rädsla för konsekvenser kan ignorera tillståndets parametrar? Inget av alternativen är särskilt uppmuntrande.
Att stifta en lag innebär att dra en gräns, och det kommer alltid att finnas fall som tangerar gränsen och som vi av olika skäl skulle önska gick att dra till andra sidan. Men lagar måste vara lika för alla och kan inte vara för ackommoderande. Då riskerar vi att skyldigheter och rättigheter inte gäller lika för alla.