Det finns åtskilliga likheter mellan coronakrisen och ett krigstillstånd. Den totala mobiliseringen av samhället är en tydlig sådan. När USA gick in i andra världskriget ställde Detroits biltillverkare om och började tillverka flygplan, stridvagnar och vapen. Underklädesfabriker började sy upp stridsbälten för militären. Samma sak ser vi nu i världen i allmänhet och i Sverige i synnerhet.
Näringslivet har visat sig förvånansvärt flexibelt. Alkoholtillverkare som Jukkasjärvi vodka och kemikalie- och bränsleföretag som Skoogs bränsle i Piteå tillverkar handsprit och alltifrån Ikea till National Halmstad, som vanligtvis producerar fordonskomponenter, tillverkar skyddsutrustning till vården. Stockholms stadsteaters skräddare syr engångsförkläden till stadens äldreomsorg.
Uppfinningsrikedomen har enbart motsvarats av den enorma viljan att hjälpa till som förenar landet. Många har på frivillig basis börjat hjälpa bekanta och främlingar att handla. De sedvanliga reseskrytbilderna på sociala medier har bytts ut mot inlägg om hur man stöttar lokala företag eller på annat sätt gör det bästa av krisen. Älvsbyhus har gett sina anställda 1 000 kronor var i presentkort att använda i lokala affärer.
Var och en av oss är en viktig kugge i att lyckas vinna den här striden. Det budskapet hamras också in i oss av regering och myndigheter. Det är fullt rimligt och något annat sätt finns inte, men ändå skaver det.
Alla tvingas göra uppoffringar. Ingenting fortsätter som vanligt. Människor får sina liv kringskurna och tvingas att ge upp mycket av det som ger deras liv mening. Det går att förstå, för det en kris vars omfattning väldigt få har upplevt tidigare. I det här kriget är vi alla soldater. Samtidigt fortsätter regeringen spendera pengar på sina prestigeprojekt som om ingenting särskilt har hänt.
När regeringen i onsdags presenterade vårändringsbudgeten blev detta smärtsamt tydligt. Trots buden om att vi alla måste bidra med allt vi kan så ökar regeringen solcellsstödet med 200 miljoner kronor. Ytterligare 120 miljoner kronor läggs på förlängt biogasstöd. Det kan tyckas vara småpotatis i dessa dagar då vi debatterar hur många miljarder per månad som krävs för at rädda företagen men det visar att regeringen undantar sig själv från kristillståndet.
Är det inte viktigare än så att alla gör uppoffringar? Har hålet i de offentliga finanserna trots allt inte blivit så allvarligt att eftergifter måste göras? Eller är det helt enkelt bara så att det är lättare att ställa krav på andra än att leva upp till dem själv?