Sverige har flerfaldigt fler döda än jämförbara länder och många av de döda var äldre som smittades på äldreboenden eller i hemtjänsten. En av orsakerna som angetts är att många anställda inte förstod instruktionerna. Bland annat har finansminister Magdalena Andersson (S) gjort ett utspel där hon förväntar sig insatser från kommunerna för att förbättra svenskkunskaperna i välfärden (SVT 3/12).
Att det fanns stora brister med kunskaperna i svenska hos många som jobbar med äldre var välkänt redan före pandemin. Förra hösten larmade fackförbundet Kommunal i rapporten ”Svenska språket – a och o inom äldreomsorgen” för att tre av fyra skyddsombud såg dåliga språkkunskaper som ett arbetsmiljöproblem. Folkhälsomyndigheten och regeringen som hade det yttersta ansvaret för pandemin kan alltså inte friskriva sig från ansvar. De visste att språkförbistring skulle kunna bli ett problem ute i verksamheten.
Bristande språkkunskaper är antagligen inte den enda förklaringen till att äldreomsorgen på flera håll hade svårt att hålla smittan borta från de sköra. Det handlar också om svåra arbetssituationer med pressade scheman, höga ohälsotal och låga löner. Äldreomsorgen har mer och mer blivit en sektor där de som inte kan få andra jobb arbetar. Det är en utveckling som måste brytas.
Det har bland politiker och allmänhet i Sverige funnits en felaktig idé om att äldreomsorgen består av massa enkla jobb som vem som helst kan ta. Men jobb inom äldreomsorgen är sällan enkla. Att jobba med omvårdnad av äldre på boenden och i deras hem kräver många färdigheter och kunskaper. Att till exempel klä och duscha en person med rörelsehinder och kognitionsnedsättning är en mycket avancerad arbetsuppgift. Det finns sannolikt många överläkare, IT-tekniker och ekonomichefer som aldrig skulle kunna lära sig att utföra det väl.
För att passa att jobba med omvårdnad måste man ha ett intresse och en läggning. Ingen av oss vill få omvårdnad av någon som egentligen inte passar till jobbet. Vi måste förändra villkoren så att fler som verkligen vill också väljer att jobba inom äldreomsorgen.
Språkkrav är egentligen ganska självklart. Omvårdnad är i stora delar ett kommunikativt yrke. Ansvaret för andra människors hälsa och välbefinnande gör att det blir farligt om den som vårdar inte talar arbetsplatsens språk eller kan läsa instruktioner. Äldreomsorg får aldrig ses som ett verktyg vars syfte är att integrera nyanlända.
Men språkkrav är ingen mirakelkur som snabbt skulle få äldreomsorgen bättre. För att forma en äldreomsorg som är hållbar över tid och som kan stå emot kriser som pandemier måste omvårdnad som profession uppvärderas. Då måste arbetsvillkoren ses över och framförallt måste lönerna bli bättre. För vem vill bli gammal i ett land där omsorg om äldre värderas lågt?