I boken ”Rapport från ett slakteri” (Natur & Kultur 2020) gläntar författaren Lina Gustafsson på dörren till några av landets slakterier men också till köttmotståndarnas föreställningsvärld. Hennes syn på djurhållning märks inte bara i boken utan också i Nyhetsmorgon i TV4 (23/3). När hon intervjuas beklagar sig Gustafsson över att inget av det djuren genomgår på slakteriet är präglat av frivillighet.
Frågan om tjänstemannens roll blir här lika viktig som den om djurskydd. Lina Gustafsson fick tillträde till slakterierna genom ett vikariat på Livsmedelsverket. Hon gavs rollen som myndighetsutövare för ett par månader. Sedan skrev hon en aktivistisk bok om upplevelserna. Det skadar Livsmedelsverkets trovärdighet. Och vad hjälper det att utvidga tjänstemannaansvaret om det rekryteras personer som missbrukar förtroendet att vara myndighetsutövare?
Särskilt inom lantbruket har tilliten till myndigheterna återkommande fått sig törnar, inte minst kopplat till aktivism. Den moderate riksdagsledamoten Mats Green från Jönköping beskrev för några månader sedan att aktivismen på myndigheter har nått en ohållbar och oacceptabel nivå. Och inom veterinärkåren ska aktivismen närmast ha institutionaliserats, beskrev en veterinärstudent i tidningen Jordbruksaktuellt (15/10 2019).
Boken ”Rapport från ett slakteri” bör ses som uttryck för en egen genre. Den wallraffande journalisten har ersatts av den professionella aktivistens blick. Intrycken är silade inte genom journalistiska krav på att lyfta olika perspektiv och röster utan genom ideologiska glasögon.
Det här märks i en del ordval. Lina Gustafsson kallar grisgården för grisfarm, ett begrepp som ska föra tankarna till oändligt stora anläggningar. När författaren besöker kontoret på ett gårdsslakteri beskriver hon hur det hänger ”huvuden av döda djur på varje vägg”, istället för att använda det mer gängse ordet jakttroféer.
På slakteriet krockar även författarens egna föreställningar om det utvecklande och meningsfulla arbetet med de likartade arbetsuppgifterna. Hon förstår inte hur de anställda har kunnat tillbringa så många år vid det löpande bandet. Författarens urbana dröm om att ständigt vara på väg kolliderar med vad som är verkligheten för de allra flesta – att gå till ett ofta rutinartat arbete. Att jobbet inte är ett sätt att förverkliga sig själv utan att få in pengar som möjliggör det man vill göra.
I ”Rapport från ett slakteri” kolliderar föreställningsvärldar. Det är en partsinlaga i reportageform.