Det mediala intresset var enormt och det var förstås meningen också. På bästa sverigedemokratiska manér kunde man dock inte nöja sig med lite vanliga kändisar utan var också tvungen att skapa en del kontrovers.
Till exempel var Rebecca Mistereggen där. Den norska högerextremisten hade varit nog så jobbig att hantera. Tråkig uppmärksamhet men det hade med all säkerhet runnit av både Åkesson och SD, precis som det brukar. Något uttalande om att man inte delar alla hennes åsikter men att hon är trevlig privat, eller något åt det hållet.
Nu föll det sig dock så att Mistereggen hamnade i bakgrunden. I stället kom allt på goda grunder att handla om att bröllopet gästades av ordföranden för Comanches MC. Han var nu inte personligt inbjuden utan där som en plus ett. SD-toppen Mattias Karlssons ex-fru lever tillsammans med mannen i fråga.
Det finns förstås gott om MC-klubbar där människor umgås i trevliga former förenade av sitt intresse för motorcyklar. Comanche MC är inte en sådan. Det är inte en motorcykelklubb utan organiserad brottslighet som också pysslar med motorcyklar. Precis som Hells angels och Bandidos.
Ett parti som har så hög svansföring i fråga om kriminalitet och brott och straff kan inte låta ordföranden för en kriminell organisation dyka upp på partiledarens bröllop. Det är uteslutet. Då har man ingen trovärdighet längre.
Åkesson har sedermera gått ut och förklarat att han inte visste att mannen var ordförande för Comanche MC. Mattias Karlsson har också förklarat att inte diskuterat detta för sin partiledare.
Detta är extremt otillfredsställande förklaringar. Det är nämligen inte första gången detta har uppmärksammats. Så sent som i somras publicerade tidningen Syre ett reportage som tog fasta på just detta förhållande. Nog har SD en så professionell organisation som klarar av grundläggande mediebevakning så pass väl att man inte har missat detta. Annars måste huvuden rulla för då är gränsen för tjänstefel sedan länge passerad.
Åkessons ursäkter klingar falskt givet historien kring mannen och hans band till SD-toppen. Det ser onekligen mer ut som att Åkesson inte brydde sig. Den bleka krishanteringen förstärker dessvärre detta intryck ytterligare. Som partiledare för ett landets största partier är Åkesson också statsministerkandidat. Det är ett oacceptabelt agerande för en politiker i hans ställning.