Utbildningsminister Mats Persson (L) har nyligen förklarat att han vill se färre fristående- och distanskurser på universiteten och högskolorna. Han menar att högskolan blivit en socialdemokratisk arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att dölja ungdomsarbetslöshet. Han anser därtill att kurserna håller för låg kvalitet, kan vara av hobbykaraktär och har lett till att bättre programutbildningar blir nedprioriterade. Det är även ett problem att för många inte går klart den kurs de påbörjat.
Ministerns kritik är i viss mån befogad. Det finns kurser som bör ifrågasättas så länge de finansieras av skattemedel. Här kan nämnas “Katters personlighet och kommunikation” på Linköpings universitet, “Måltidskunskap och värdskap, Dryckeskunskap I” på Örebro universitet och “Dans på distans: dansimprovisation” på Karlstads universitet. Det är också känt att studenter ibland söker sig till enklare distanskurser över sommaren för att få studiemedel, snarare än i syfte att förkovra sig.
Men att vilja höja utbildningarnas kvalitet och relevans är inte samma sak som att skära ned på utbudet av mer flexibel utbildning. Det hade snarare varit bättre om möjligheten till att studera på distans, och på deltid utökades. Det hade möjliggjort för fler att kombinera arbete med studier, och för redan yrkesverksamma och äldre att fortbilda sig. Fristående- och distanskurser är ett ypperligt sätt för både offentlig och privat sektor att stärka sin kompetens i en tid där kompetensbristen är stor och rekrytering många gånger blivit svår.
Fristående kurser är också en möjlighet till bildning. Det är en åtkomlig ingång till bland annat språk, filosofi, historia och litteratur. Samtliga av dem är saker som är av uppenbart samhälleligt värde, även om det inte finns något behov för det i just industrin. Det är anmärkningsvärt att det nu verkar glömmas bort av just Liberalerna, som länge varit partiet som mer än något annat parti stått upp för bildningsidealet och det livslånga lärandet.
Om ministern vill göra något åt flummet bör han tala klarspråk om det. Det finns utrymme för förbättringar både gällande utbud och kvalitet. Men att inskränka möjligheten till flexibla studier är att gå för långt. Ingen är betjänt av att vi går tillbaka till den tid då heltidsstudier på plats är den enda vägen för den som vill lära sig externredovisning, att prata franska eller att förstå Platons Staten.