Att screena just barn i utanförskapsområden uppfattas som stigmatiserande och som ett vallöfte som tilltalar främlingsfientliga. Statistik visar dock att barn till utländska föräldrar som växer upp i utanförskapsområden mer sällan än infödda svenska barn får en ADHD-diagnos. Det beror sannolikt på en underdiagnostisering.
Det verkliga skälet torde vara att det för att få en diagnos krävs drivande föräldrar som förstår att surfa genom det svenska vårdsystemet och det svenska skolsystemet. Det är till nackdel för barn vars föräldrar är födda utomlands.
Att mer aktivt screena barn i utanförskapsområden skulle alltså kunna ses som en rättvise- och folkhälsofråga som skulle kunna ge många familjer en lättare vardag och många ungdomar ett bättre liv. Dessutom skulle det sannolikt minska brottsligheten eftersom många som hamnar i kriminalitet har olika typer av diagnoser.
Om Socialdemokraterna hade kommit på åtgärden först hade det mycket väl kunnat vara S som föreslog screeninginsatserna.
Vad som dock är mer kontroversiellt är att släppa förslaget som del av en valrörelse. Ihop med veckans utspel från övriga partier ser det ut som om det pågår en tävling om vilket parti som kan komma på flest repressiva insatser mot utanförskapsområdena. Förslaget kommer också från M i Stockholm och är inte gemensamt för hela partiet – även om det är lätt att få det intrycket då rättspolitiska talespersonen, Johan Forssell, samtidigt är ordförande i Stockholmsförbundet. Partiet centralt har poängterat att det inte får handla om tvång.
Man kan också notera hur detta enskilda förslag från en lokal partigrupp fullkomligt brädade det betydligt mer genomarbetade 52-punktsprogrammet för sociala insatser som partiet presenterade den 3 augusti.
En intressant kritik kommer från lärarhåll. Nämligen att om politikerna vill minska ADHD i samhället kunde de börja med att skapa en skola med mer ordning och reda och mer klassisk undervisning. Det blir märkligt om politiken ska tillåta flumpedagogik i skolorna och sedan kompensera genom att medicinera barn.
Om detta kan man bara säga att det inte borde råda någon motsättning. Skolan måste organiseras på ett sätt så att också de barn som har svårare att koncentrera sig har en chans att följa med. Samtidigt skulle vården kunna arbeta mer aktivt med att screena och få kontakt med barn som har diagnoser – också i utanförskapsområden.