Att växa upp i lilla Sävast på 90-talet var väldigt tryggt. Man visste vilka folk var. Ungarna lekte fritt överallt. En av mina närmaste vänners familj hade husnycklarna i ett olåst elskåp precis utanför dörren. Förmodligen kände väl hela grannskapet till familjens upplägg, men mig veterligen inträffade aldrig några tråkigheter till följd av det.
Den allvarligaste konsekvensen man kunde tänka sig av att vara ute för länge på kvällen var att mamma blev sur över bristande hörsamhet. Att bli utsatt för brott fanns nog inte i de flesta barns föreställningsvärld. Våra värstingar i Sävast var tuffa grabbar som tjuvrökte, körde moped och förmodligen hade det lite trassligt hemmavid. Det var nog klokt att hålla sig lagom stursk i deras närhet, så man inte blev satt på plats, men någon slags överhängande strukturell otrygghet eller rädsla präglade inte samhället.
Det är lätt att bli tårdrypande nostalgisk över den svunna barndomen, i varje fall om den varit bra. Visst fanns sociala problem och konflikter i samhället även då, och varje tid har sina utmaningar. Det är också än i dag ett stort steg i de flesta avseenden från Sävast till större svenska städer. Men antalet fredade idyller i vårt land är betydligt mer svårfunna nuförtiden än på 90-talet. Färre barn lever i samhällen där tryggheten är så total som den kunde upplevas i det Sävast som jag växte upp i.
I Stockholm greps förra veckan hundra personer vid en regimtrogen eritreansk festival, då regimkritiska motdemonstranter gick till attack. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) kommenterade efteråt att det inte är rimligt att Sverige dras in i andra länders inhemska konflikter på detta sätt. Det kan man tycka, men det är inte ologiskt att så sker.
Det är inte heller rimligt att det hittills under 2023 skett hundra sprängdåd. Det är inte rimligt att antalet skjutningar till och med sista juli landar på 213 stycken, och att vi knappt tar någon notis om sådant längre. Det är inte rimligt att barn och unga inte respekterar lärare, bibliotekarier eller poliser, som vi fick lära oss att göra i Sävast.
De flesta med utländsk bakgrund, precis som de flesta svenskar, är bra människor. Men det innebär inte att även i grunden bra människor påverkas negativt av kravlöshet, brist på odiskutabla gemensamma värderingar att förhålla sig till, och en integration som på många håll helt saknar förutsättningar att fungera. Tryggheten och tilliten i samhället befinner sig på reträtt, och vi har oss själva att skylla. Den idyll som var 90-talets Sävast är en förlorad dröm.