Historien är alltid med oss, kanske mer så denna dag än någon annan. Vad som verkligen fascinerar så här långt efteråt är att attentatsmännen inte åtalades för annat än egendomsskada. Vad man än tycker om kommunisternas åsikter sticker det i ögonen, liksom även begränsningarna som lades på de sörjande i fråga om hur begravning och liknande gick till.
Det visar tydligt vilken annorlunda situation det är när det pågår ett storkrig precis på andra sidan gränsen. Det går inte att bortse från att Europa under 1940 höll på att klämmas sönder mellan två lika expansiva som ondskefulla imperier: Tyskland och Sovjetunionen.
Finland fick förstås uppleva detta mycket mer påtagligt än Sverige. Utöver rädslan att vi också skulle dras in i kriget fanns i Sverige en omfattande sorg och vrede över Finlands situation. Många gjorde vad de kunde för att hjälpa broderfolket i den tidigare östra rikshalvan. Man tog emot finska barn, skänkte förnödenheter och pengar eller åkte själv dit som frivillig och stred. Sovjetunionen var ett existentiellt hot mot Finland, men också mot Sverige.
I kommunisternas förtappade sinnesvärld var dock Sovjet något åtråvärt och den mordiske terroristen Stalin en förebild. De önskade inget högre än att också Sverige skulle gå under och inlemmas i statsterrorns förlovade imperium. Det var en åsikt i minoritet men insatserna var så höga som de kunde bli och det är inte att undra på att så många var engagerade i att omintetgöra möjligheten att sprida propaganda för denna uppfattning som faktiskt gick ut på att omintetgöra den demokratiska nationen Sverige. Utan att ha detta i åtanke är det omöjligt att förstå det som skedde.
Att ta till dödligt våld är naturligtvis oacceptabelt, oavsett offrens politiska uppfattning, och det är en skam för vårt dåtida rättsväsende att gärningsmännen inte straffades för det. Sannolikheten att de faktiskt inte kände till att det bodde människor på de två övre våningarna måste bedömas som löjeväckande låg. Det var ingen hemlighet och det gjordes trots allt minutiösa förberedelser i övrigt.
Detta är värt att minnas. Särskilt när polariseringen i vår egen tid ökar och anklagelser om att meningsmotståndare är landsförrädare och hot demokratin flödar i alla riktningar. Alla andra är extremister. Det finns en risk i att dessa övertoner slutar med att någon mister livet. Det är det inte värt.
Vilka hot vi än möter kan vi lösa dem på väsentligt bättre sätt än med dödligt våld. Åsikter bemöts bäst med andra åsikter och extremism med gott ledarskap. Detta bör vi tänka på när vi nu minns de fem som miste livet för 80 år sedan.