6 miljarder till regionerna – sen då?

Regeringen aviserade i går att regionerna får ett tillskott på sex miljarder kronor i vårändringsbudgeten. Och vad skulle man annars göra?

Jag vill bara ditt eget bästa, skriv på här nu.

Jag vill bara ditt eget bästa, skriv på här nu.

Foto: Pixabay

Ledare2024-03-05 05:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Sex miljarder kronor är inte småpotatis. Viktigt är också att de ges i form av generella statsbidrag. Det vill säga, regionerna är fria att använda pengarna efter eget huvud. Det är klokt. Riktade statsbidrag är ett otyg som innebär statlig styrning över kommunala och regionala ansvarsområden.

På pressträffen där stödet presenterades förklarade Ebba Busch (KD) att sex miljarder kronor motsvarar 7 000 sjukskötersketjänster oc heftersom de varsel som har lagts motsvarar ungefär 6 000 tjänster kan regeringen nu säga att den har gjort sitt för att leva upp tillstatsminister Ulf Kristerssons (M) löfte att ingen vårdpersonal ska behöva sägas upp. Lite fyrkantigt uttryckt måste man väl ändå säga, men i sak förstås riktigt.

Statsministern själv påpekade att regionerna delvis har fått problem därför att inflationen har ökat pensionskostnaderna på ett oförutsebart sätt. Han var dock även tydlig med att regionerna även har problem de har skapat själva genom ineffektivitet och dålig styrning.

Utöver stödpaketet presenterade regeringen även en ny funktion som ska granska regionernas ekonomi. Därtill ska en så kallad effektivitetsdelegation tillsättas vars uppgift enligt arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) är att se till att pengar inte försvinner i ”svarta hål”.

På ett sätt är det förstås rimligt. Staten skickar stora belopp i form av olika statsbidrag till regionerna varje år och regionerna ropar alltid på mer. Det senare är snudd på SKR:s, Sveriges kommuner och regioners, främsta uppgift. Och med finansiering bör förstås också komma inflytande över organisering och inflytande.

Den uppenbara invändningen är förstås att staten är ett ganska stort svart hål själv. Viktigare ändå är dock att detta är sådant som vi har bestämt är regionala angelägenheter och med mindre än att vi ändrar det bör det så förbli. Att kommuner och regioner är kontinuerligt beroende av statsbidrag urholkar självbestämmandet och tydliggör behovet av en omfördelning av offentliga medel.

I dagsläget får staten en för stor del av kakan på kommunernas och regionernas bekostnad. Detta skapar ett statligt kontrollsystem som inte är tänkt att finnas där. Frågor som ska beslutas så lokalt som möjligt avgörs i stället som så mycket annat i Stockholm. Lokala beslutsfattare bakbinds. Systemet är i stort behov av reformering.