Med Marockos erkännande av Israel i december har nu dubbelt så många stater i arabvärlden erkänt Israel under 2020 som under de föregående 80 åren. Och fler väntas sälla sig till skaran.
Normaliseringen av relationer mellan Israel och länder i Mellanöstern och Nordafrika vänder upp och ner på den logik som hittills har varit rådande. Då skulle först den israelisk-palestinska frågan lösas, varefter omgivande länder kunde ha normala relationer med Israel.
En orsak till omsvängningen är att den tidigare strategin uppenbarligen inte fungerade. Fredsprocessen i det heliga landet stod stilla, samtidigt som regionen hölls tillbaka. De samarbeten, investeringar och utbyten som har kommit till stånd under året ger en indikation om vilken utvecklingspotential som har hämmats tidigare.
En bidragande orsak är också den arabiska vår som inleddes för tio år sedan, när det blev uppenbart att regionens problem inte kunde skyllas på den israelisk-palestinska konflikten utan hade mer att göra med korruption och vanstyre. ”Regimerna som påstods erbjuda stabilitet var i själva verket de främsta orsakerna till instabilitet”, skriver Mellanösternkännaren Marc Lynch i tidskriften Foreign Affairs. Inre angelägenheter kom att prioriteras högre än en konflikt som ändå tycktes olösbar.
Till detta kommer den tilltagande polariseringen i regionen mellan två block, ett Iranlett och ett anfört av Saudiarabien. I denna kraftmätning har Israel, för vilket Iran är det stora existentiella hotet, hamnat på samma sida som den andra regionala stormakten.
På vilket sätt bidrog då Trump och hans administration? Två saker sticker ut. Den ena är den ofta beklagade tendensen att inte hålla sig till normal logik eller etablerade rutiner, den andra en lika ofta beklagad tendens att kompromissa med värderingar.
Den andra dimensionen kommer att bli mer kontroversiell. USA:s bidrag till normaliseringen mellan Marocko och Israel, till exempel, var att erkänna Marockos suveränitet över Västsahara beskrevs av hans tidigare nationella säkerhetsrådgivare John Bolton som ”ett nytt lågvattenmärke för administrationen” i en artikel i tidskriften Foreign Policy.
När det gäller Israel, landet i frågans centrum, är det dock svårt att se 2020 som något annat än ett genuint genombrott för statens ställning och acceptans i regionen.
Daniel Braw är fristående utrikesdebattör.