Krönika: Modigt att beträda extremisters revir

                                             

24 oktober 2009 06:00

 

Älgjaktssäsongen är här. Sveriges skogar fylls av beväpnade män och kvinnor sugna på kött. En jättelik samhällsinsats, om man frågar jägarna. Det handlar ju om viltförvaltning, att hålla älgstammen på en rimlig nivå. Bara blodsport, tycker djurvännerna. De ser den årliga masslakten som ren nöjesjakt.

 

Båda har rätt. Jägarna, för att en större älgstam innebär mer skador på skogen och fler olyckor på vägarna. Djurvännerna, för att älgjakt inte bara handlar om att decimera älgstammen, utan också om tradition, livsstil, nöje - och smak för köttet. Varför skulle jägarna annars gnälla så mycket om att "vargen tar vårt vilt"? För viltförvaltningens skull spelar det ju i det enskilda fallet mindre roll om ett rovdjur eller en jägare fäller bytet. Man kan snarare se det som att vargen också gör en samhällsinsats.

 

 

Något hopp om ökad ömsesidig förståelse mellan jägare och djurvänner finns inte. Ännu mer infekterat blir det om man försöker prata varg i stället för älg. Debatten om svensk rovdjurspolitik påminner inte så lite om Israel-Palestina-konflikten i graden av oförsonlighet. Från båda sidor viner skarpa retoriska salvor utan avbrott .

 

Miljöminister Andreas Carlgren (C) har visat mod som gett sig in på detta minerade politikområde. I veckan kom resultatet av hans ansträngningar.
Riksdagen klubbade igenom regeringens lagförslag "En ny rovdjursförvaltning".

 

Det nya är att mer av rovdjursförvaltningen regionaliseras. Sverige delas in i tre rovdjursförvaltningsområden, där varje område får ett samverkansråd med olika parter representerade. Länsstyrelserna får möjlighet att besluta om skyddsjakt och licensjakt blir möjlig även på varg.

 

 

Genom att föra ner rovdjursförvaltningen på regional nivå hoppas regeringen att förståelsen för rovdjurspolitiken ska öka. Det låter kanske naivt, men är egentligen det enda realistiska. Uteblir det folkliga stödet i områden där rovdjur som varg "flockas", kommer vargen att leva farligt.

 

Och vargar ska vi ha, det har riksdagen också bestämt. Regeringen vill därför bland annat göra insatser för att förbättra den genetiska statusen hos den svenska vargstammen.

 

De, inte sällan jägare, som ser vargen som ett skadedjur, har svårt att smälta detta. Vargen tar ju deras renar, får, hundar - och älgar.

 

 

Men ska vi snacka skadedjur ligger älgarna risigare till. Skadorna som älgarna orsakar på skogen har uppskattats till över en halv miljard kronor årligen.

 

Lägg till de olyckor älgstammen orsakar, drygt 5.000 år 2008, med fordonsskador som enligt försäkringsbolaget If i genomsnitt kostar 30.000 kronor, och lemlästning av människor, så framstår vargstammen i jämförelse inte som särskilt skadlig eller farlig.

 

Jägarna själva är faktiskt ett större hot mot människan än vargen. Årligen dödas människor av vådaskott i samband med jakt. Ingen av varg.

 

Det är inget argument för att förbjuda älgjakt. Bara en maning till besinning i hetsen mot vargen.

 

Djurvännerna kan å sin sida tänka på att en dödad varg kan rädda livet på en hund, och en älg mindre i skogen innebära ett människoliv mer.

 

 

Men i diskussioner om djur och jakt handlar det ofta mindre om att tänka och mer om att känna.

Regeringens rovdjurskompromiss kommer att göra båda sidor upprörda. I en så polariserad debatt är det antagligen ett kvalitetstecken.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!