Heide Krönlein föddes 1940 i Berlin. Hon växte upp mitt i brinnande krig i den stad som var Tysklands hjärta, och krigets helvete lever kvar i hennes minne. Under många år målade hon och textilerade motiv från kriget. Nu bjuder hon in allmänheten för att i en performance bränna krigets konstnärliga manifestationer.
– Det blir en lättnad, men samtidigt finns allt jag gjort kvar. Man blir inte av med sin skugga. Kriget finns kvar, jag blir inte av med det. Men det påtagliga är i alla fall borta.
Men alla tavlor kommer inte att stryka med i lågorna. Hennes barn och vänner har fått ta de verk de velat ha. Själv kommer hon bara att spara en av tavlorna, en tavla av ett foster.
– Jag målade ofta foster under en period, men visste inte varför. Sedan slog det mig att det är min syster jag målat! Hon föddes några dagar efter krigets slut, men var död redan vid födseln. Den tavlan ska jag ha kvar. Jag tänker inte döda henne igen, säger hon.
I såväl sitt skrivande som sitt konstnärskap har hon valt att inte längre framträda i konventionella publiceringskanaler. Hon tycker att priset för offentlig utgivning och konstvisning blir för högt.
– Man skickar ett manus och får tillbaka några avvisande rader. ”Tack för visat intresse”. Det blir dräpande. Det sårar. Först nu tillåter jag mig själv att kunna vara ledsen. Jag intalade mig länge att jag inte hade något hjärta.
Trots det handlar hennes val att bränna sin konst inte om brist på konstnärlig uppmärksamhet. För inte länge sedan fick hon en förfrågan om att ställa ut sin konst, men hon tycker inte att det känns aktuellt.
– För mig är det överspelat, säger hon.
Heide Krönlein kommer att bränna sin konst hemma i trädgården. Till sin performance har hon bjudit både levande och döda. Allmänheten är inbjuden att vara med. Konstvännerna Mitra Sohrabian och Catherine Parment kommer att vara med, hennes barn och barnbarn likaså. Men även döda konstnärsvänner som Edith Södergran, Virginia Woolf och Camille Claudel har en given plats, konstnärer och författare som Heide Krönlein lärt känna under livets gång.
– På något sätt är de mina vänner. De har alltid funnits med, det de gjorde finns kvar. De är mina kvinnor, säger hon.
– Det blir en film, Mitra Sohrabian ska filma. Hon kommer också att läsa poesi på arabiska. Dessutom ska Catherine Parment läsa några dikter som jag skrivit.
På frågan om hur det kommer att kännas att bränna sina verk tvekar hon inte.
– Det kommer att kännas skönt. Mycket vi bär med oss är barlast.