För en norrlänning som i årtionden skrivit landsdelens historia med små bokstäver svindlar tanken. Den norrländska historien må göra sig bäst i ett lågmält tonläge, men för att beskriva och förklara Gammelstads kyrkstad måste man kanske ta till versaler och de stora orden.
Vilka ord är då mäktigare än att tala om tidsåldrar, epoker. I vår tid av hotande klimatkatastrofer blir sådana ord lätt ödesmättade. Sedan några år talas om Antropocen, den epok som sägs börja med industrialiseringen under sent 1700-tal. Människans sätt att bruka, förbruka och förstöra jordens resurser definierar denna epok. Den föregående eran, Holocen, började för 11000 år sedan, människans tid som bonde, jordbrukare och samhällsbyggare.
Ett bildspråk med hjälp av denna jämförelse är det tydligaste jag kan komma på när Gammelstads kyrkstads roll och betydelse i den övrenorrländska historien ska karaktäriseras. Kyrkstaden är nyckeln till att förstå samhällsbildningen i landsdelen. Kyrkstaden är civilisationens verk och den har i sin tur skapat civilisation. En vandring i kyrkstaden ger en överblick över sekel efter sekel, vid horisonten ligger medeltiden, synrandens slut bakåt.
Förenta Nationernas världsarvskonvention från 1972 gällde materiella världsarv. För att unika och enastående objekt ur kultur- och naturmiljön, av betydelse för hela mänskligheten som det heter, ska kunna aspirera på utnämningen, måste de vara någorlunda väl bevarade i sinnevärlden, alltså materiella kvarlevor som kan uppfattas av våra sinnen. Sedan 2003 finns även en konvention till skydd för immateriella kulturarv, alltså fenomen ur idévärlden. Den har dock inte lika stark status som konventionen från 1972. Idéarven är mer svårfångade än de materiella arven.
Kyrkstaden som kulturarv har en uppenbar materiell sida och en nästan lika uppenbar immateriell. Söker man efter vad som skulle kunna kallas ”den minsta gemensamma nämnaren” i övre Norrlands historia ligger kyrkstaden nära till.
De kulturhistoriska arven har en global och generell sida, likaväl som de har en regional och unik sida. Enastående kulturarv har genomgående i historien varit vårdade, skyddade och försvarade, samtidigt som de varit hotade och utsatta för angrepp. De stora kulturarven, tänk på världens sju antika underverk, har i regel förstörts genom naturkatastrofer eller genom krigshandlingar. Att förhärja kulturarv är ett sätt för en angripare att förnedra sin fiende, alltså ett ideologiskt vapen.
Fenomenet är känt från historien, inte minst från Andra världskriget. Det som uppmärksammats de senaste årtiondena gäller illdåden vid inbördeskrigen i forna Jugoslavien och sprängningen av Buddhafigurerna i Afghanistan. Senaste året har blickarna varit riktade mot Irak och Syrien. Förstörelsen av ruinerna efter den förromerska staden Palmyra i nuvarande Syrien är hämningslös. De mångtusenåriga lämningarna har pulvriserats. För att ytterligare understryka barbariet halshöggs den 82-årige arkeologen Khaled al-Asaad, tidigare under 40 år Palmyras museichef.
Världsarven bär inom sig mångkulturella minnen. Därför representerar de något mer omfattande än bara platsen där de finns. De bär budskap till betraktaren om de långa tidslinjerna. Här är Gammelstads kyrkstad inget undantag.
Ett minne om Gammelstad från en mörk tid åskådliggör detta. Detta berättades i sörbyarna på 1960-talet fortfarande som levande historia. Det var i början av december 1940, kylan var sträng. En samling bönder från sörbyarna hade haft ett beredskapsärende i Gammelstad, militären hade synat hästar för tvångsinlösen till krigsmakten.
I den tidiga skymningen lämnade bönderna platsen, hästarna kördes på rad som brukligt var i färder till och från kyrkan. När konvojen nått de höglänta sträckorna längs kustlandsvägen söder om Gäddvik hade någon av kuskarna tittat bakåt och såg då ljusskenet vid horisonten, över skogsranden. Alla förstod att det var Gammelstad som brann. Förfäran blev stor och kuskarna rådgjorde om de skulle vända om och köra knappa milen tillbaka. De enades om att det nog fanns folk tillräckligt på närmare håll för att bekämpa branden.
Just då råkade ingenjörssoldater vara förlagda i Gammelstad. De kunde skapa brandgator genom att spränga kyrkstugor. Elden hejdades. Det blev ett sår i kyrkstaden öster om torget som fortfarande kan märkas, men kyrkstaden som helhet räddades.
Detta var sista gången Gammelstads kyrkstad var akut hotad. Denna berättelse grep tag i folk fortfarande på 1960-talet, upplevelserna låg på djupet. Levande kulturhistoriska platser skapar sådana reaktioner.
Hur framtiden blir vet ingen. Som levande kulturhistorisk plats kan kyrkstaden bestå länge än, reduceras den till museiföremål är dess framtid oviss.