Igår, lördag, hade Moa Romanova Strinnholm vernissage på Galleri Lillasyster. Utställningen hänger kvar till 21/3.
Hur kom du i kontakt med Galleri Lillasyster?
– Katt (ordförande för Galleri Lillasyster, Kurirens anm.) hörde av sig till mig. Vi hade träffats en gång innan i Göteborg och hon frågade om jag skulle vara intresserad av att ställa ut i vår. Jag högg direkt för det är alltid kul att ställa ut. Det är alltid ett bra mål och en bra morot och det är alltid spännande att visa upp det man gjort, säger Moa Romanova Strinnholm.
Vad ska du ställa ut ikväll?
– Man kommer kunna se lite av mitt tvåhövdade konstnärskap. Det är dels lite mer seriösa, väldigt detaljerade, och narrativa teckningar och tavlor med porträtt på nästan uteslutande kvinnor. Där har jag jobbat mycket med bildberättelser och då väldigt inspirerat av böcker, främst av Tove Jansson och Douglas Coupland.
– Det andra är mer sprunget ur min tid som graffitikonstnär och gatukonstnär, något jag fortfarande håller på med. Där är det mer puerilt, snabbt, det är det jag jobbar med mellan de större tavlorna. Det är absolut en lika viktig del av konsten och lika rolig för mig att hålla på, den har en mycket mer lekfull sida.
På dina detaljerade tavlor och teckningar är det framförallt kvinnor som porträtt. Varför?
– Det känns viktigt och centralt för mig med feminismen och jag jobbar ofta med kvinnor som modeller. Och i just de narrativa mer seriösa grejerna jag gjort är kvinnorna aktiva, del av en berättelse, huvudpersoner, de står under strålkastaren.
Är det några särskilda tankar du vill väcka med din konst?
– Det älskar jag själv när jag tittar på konst är att hjärnan formar en historia runt bilden. Och den historien som formas kan säga ganska mycket om en själv. Jag vill hålla väldigt öppet för betraktaren att fantisera, jag tycker det är intressant om man får använda sin fantasi lite.