Hösten må vara nära, men i Norrbotten har det bjudits på utomhusevenemang på flera håll och inte minst i Vitå där årets upplaga av Vitå rockfest påminde hårdrockare och musikintresserade att man inte måste åka 150 mil från Luleå till Sölvesborg för att gå på en rockfestival.
Festivalen som hölls för femte året i rad bjöd på allt från hårdrock och country till punkrock och klassisk rock. Med andra ord fanns det något för alla men det var tydligt att många kom för årets headlineakt, vilket var Jay Smith.
Helsingborgaren som är på turné efter sitt bidrag till Melodifestivalen har med sitt band tagit countrymusiken till högre höjder i Sverige, och hans närvaro på festivalen är bevisligen önskvärd då ingen annan akt drar åt sig lika många åskådare som honom.
Men nog om Jay Smith, för det är festivalen i sin helhet som värmer mitt hårdrockarhjärta, för i en liten sluttning precis när Vitå börjar och Högsön tar slut är det tydligt att något speciellt försiggår.
Utvändigt kan det se ut som det klassiska halvhjärtade försöket att göra något fint för byborna och närstående till musikerna som uppträder, men det är så mycket mer än så, för på den lilla plätten med kanske lite för mycket gyttja gömmer sig gemenskapen som hårdrocken bygger på.
Kläder med nitar, tatuerade armar som omfamnar nära och kära, lite för ljummen öl, skratt, gråt och djävulshorn i luften är bara några av sakerna som förekommer regelbundet på rockfestivalen som pågår endast någon kilometer från E4.
Trots att festivalen är så ny görs allting så rätt. Faktumet att alla får ta mig sig egen dryck är ovanligt men spännande, nästan alla ordningsvakter jag pratar med kan ironiskt konstatera att de är där för musiken då folk i regel beter sig.
Ingen kan ge mig en exakt eller ens ungefärlig siffra på hur många som finns på plats eller hur många biljetter som har sålts, men när festivalarrangören ser över kontot är det tydligt att festivalen inte bara har gått jämnt ut ekonomiskt, utan att de har gått plus så pass att det skapar en skaplig buffert inför nästa år.
Från ett samtal med en av funktionärerna är det tydligt att huvudarrangören Greger Gunnarfeldt har prioriteringarna på rätt plats då jag får reda på att delar av pengarna för att boka artisterna har kommit ur egen ficka.
Framåt kvällen när solen till slut har försvunnit för dagen tänds alla eldkorgar på området och platsen transformeras till något nytt. Åskådare må samlas i större grupper framför eldarna vilket lämnar golvet framför scenen lite tomt men det gör inget. Stämningen kunde inte vara mer genuin och alla man pratar med är glada och vill prata om höjdpunkterna av kvällen.
När det sista bandet, Kallfront, till sist tyvärr går av scenen blir några kvar, många drar till campingen och andra åker hem med förarna som tog sig ann hedersuppdraget att inte dricka alkohol.
I slutändan är Vitå rockfest en festival gjord av hårdrockare, för hårdrockare. Ja det må uppstå tekniska problem här och där, ja det är lerigt, ja man kan inte se mycket när det blir mörkt men i det stora hela gör det inget.
Hur festivalen kommer utvecklas och vilka stora akter som kommer närvara kommande år återstår att se, men efter årets festival är det tydligt att besökarna kommer tillbaka.