Nyligen släppte de sin andra skiva, Daydreams & Nightmares. Och i helgen spelar de på Umeå Open.
Kuriren pratade med bandets gitarrist, Rebecka Rolfart, i samband med deras spelning på Umeå open. Hon berättar att de turnerat så mycket runtom i världen att det nästan är som en ny grej för dem att turnera runtom i Sverige.
Yxigheten kvar
Det märks hur mycket som har hänt med bandet de senaste åren, både personligt och musikaliskt. Nya albumet är så genomarbetat och allt låter tightare, renare och proffsigare än förut. Yxigheten, som alltid varit deras signum och charm, finns kvar men den är liksom klädd i en nyare och mer noggrant dekorerad klädsel.
- Det var rätt jobbigt att spela in skivan, berättar Rebecka. Mitt i processen tyckte vår producent att vi inte hade ansträngt oss tillräckligt och skickade tillbaka oss till replokalen. Han sade bara att "nu får ni repa, sen kan ni ringa mig när ni är redo igen".
De hade räknat med att spela in och göra klart skivan för över ett år sedan. Och det var väl lite så de hade jobbat tidigare. Allt hade ju hänt direkt och gått så fort för bandet. Själva hade de bara kört på. Vilket väl också har att göra med den stora tjusningen i deras musik - att den är sådär direkt och obrydd, liksom oängslig.
- Med den här skivan har det varit väldigt mycket slaktande. Förut behöll vi allt vi skrev. Gjorde vi en låt tyckte vi den var bra som den var och spelade in den direkt. Nu har vi gått igenom och skrivit om allt flera gånger, och det var rätt tufft. Det är inte så lätt att behöva erkänna att något man gjort inte är det bästa.
All musik skriver de tillsammans i replokalen. Alla bidrar med sina beståndsdelar och låtarna improviseras fram. Texterna skrivs i efterhand. På det stora hela verkar de vara väldigt sammansvetsade, som en enhet.
Gruppmekanism
Ett band fungerar precis som vilken gruppering som helst. Det finns gruppmekanismer som skapar hierarkier och många fall diktaturer. Men det finns också motsatsen, och Those Dancing Days verkar vara så enormt funktionella, som band betraktat.
- Vi är väldigt demokratiska och har inga direkta konflikter. Man pillar inte så mycket i vad andra spelar, vi klagar inte på varandra. Och det är klart det finns en viss stolthet i det där, man vill inte att andra håller på och tycker om vad man gjort på sitt instrument.
Världsberömd
På nya albumet har de gjort en låt tillsammans med storproducenten Max Martin. Han den världsberömde.
- Det var ganska mystiskt att arbeta med honom. Det var liksom en helt ny värld som uppenbarade sig. Den första person man mötte när man var på väg upp till hans kontor var E-type. På det stora hela kändes det som en förbjuden grej, att jobba med en av världens största producenter anses vara rätt fult. Men det var skönt att göra något okreddigt. Vi är ju egentligen inget indieband längre. Vem vet, när det börjar tryta i kassan så får vi väl ringa honom igen.