Bra början, men....

Men när konserten drog igång gick rysningarna över. Det kanske är Wilsons lite avståndstagande manér som gjorde att mina höga förväntningar inte infriades. Hon var sofistikerad till den grad att hon kändes långt borta. Det krävs en hel del självförtroende att bära hennes guldfärgade outfit (som matchade scendekoren) och de stora solglasögonen. Samma självförtroende skulle kunna ta de beståndsdelarna som redan finns och slänga ihop något mästerligt som håller hela vägen.
De duktiga musikerna (bland annat systern Sara Wilson på bas) kokade ihop en stämningsfull och vass ljudbild tillsammans med Jenny Wilson. Men konserten blir mest en häftig inramning av något som kunde varit mycket bättre.
Det var höjdpunkterna från skivan Hardships! som lyste starkast på scen (och Jenny Wilsons guldbyxor).
Bästa låtar: "The Path", "Like a fading rainbow", "Anchor made of sand".

Bra början, men....

Någon timme innan Jenny Wilson skulle spela hörde jag hur hon gjorde ett soundcheck. Hennes känslostarka soulröst gav mig nästan rysningar.