Det är omöjligt, tänker publiken. En elefant kan bara inte försvinna. Åjo. I möjligheternas illa utnyttjade rike är allt möjligt om man har det rätta handlaget.
Den nyutkomna boken ”Trolleri som konst och kultur” av Per Eklund är en brett upplagd exposé över det mesta som har med illusionism att göra och dit hör regelrätt bedrägeri. Det kan gälla stöld av andras namn eller plagiat av succétricks.
Detta att försvinna och sedan återfinnas är ett för trollkonstnärerna välkänt tema. Eklund börjar försiktigt med gamla Egypten. På en väggmålning i en gravkammare tycks två personer ägna sig åt bägarspelet. En kula försvinner ur en bägare trots att man kan svära på att den ligger kvar. Eller hur är det? Ligger kulan i en tredje? Givetvis handlar det om fingerfärdighet och just det här tricket är fortfarande ett sätt att lura pengar av publiken på gatan.
Den försvinnande damen är ett lika välkänt trollerinummer. Aftonbladet berättade 1855 att trollerikonstnären och buktalaren Carl Bils vid en föreställning i Stuttgart hade låtit ”sin hustru försvinna”. Då reste sig en herre i publiken och bad honom trolla bort även hans hustru.
Ett uppseendeväckande trollerinummer med spelkort går ut på att en åskådare delar upp leken i två högar utan att titta på kortens framsidor. Ett efter ett, han vet inte vilka kort som är röda och vilka som är svarta. När respektive hög vänds med framsidan upp är det bara svarta kort i den ena högen och bara röda i den andra. Effekten uppfattas som ”överjordisk” och därför har numret kallats ”Out of this world”. Trollerikonstnären Harry Green visade vid en middag denna kortkonst för Churchill. Denne bad honom att upprepa tricket vilket ju står i strid med en av trollerikonstens gyllene regler. Men en premiärminister är en premiärminister. Green upprepade numret sex gånger. Churchill fattade ändå ingenting.
Det avgörande är inte vad man tror på utan hur man tror på det. Misdirection svarar närmast mot vilseledning. Det trollerikonstnären gör eller säger får åskådarna att rikta uppmärksamheten åt ett speciellt håll. Under tiden sker något annat som de inte märker och det är detta som är ”hemligheten”. Neros arbiter elegantiae, smakdomaren Petronius, sade: ”Mundus vult decipi, ergo decipiatur - världen vill bedragas, så må den bli bedragen”. Det gjorde även Machiavelli och Luther. Men det gäller att slå mynt av sentensen också. Hur mycket kan tänkespråket generera? Vissa så kallade trollkarlar drog in fyra-femhundra tusen kronor på en årslång turné runt om i Europa och de båda Amerika. Andra fick nöja sig med tak över huvudet, om ens det.
Eklunds bok är en katalog med cirka tvåhundra namn. Det finns ingen trollerikonstnär som han försummar att nämna med födelse-och dödstal. Han är noga med ordet trollerikonstnär, möjligtvis för att han är ständig sekreterare i Svenska Magiska Akademien. Han skiljer magiker, trollgubbar, spiritister och allsköns charlataner från seriösa utövare. Ändå ger han bluffmakarna ett visst utrymme.
Den italienske äventyraren, alkemisten och trollkonstnären Cagliostro var en av 1700-talets största bedragare. Han var ”storkofta” eller stormästare i det av honom upprättade ”egyptiska frimureriet”. Författaren Stefan Zweig sade torrt att han var den med charlataneriets alla oljor mest ingnidna räv man kan tänka sig. Cagliostro var i högsta grad inblandad i den famösa halsbandsaffären.
Marie-Antoinette ville, påstods det, köpa ett diamanthalsband. En ung flicka, Nicole Leguay kallad ”baronessan d’Oliva”, liknade drottningen till det yttre. Kardinal Rohan lät sig duperas och överlämnade smycket åt dubbelgångaren. När hennes uppdragsgivare, grevinnan La Motte, fått halsbandet sålde hon de dyrbaraste juvelerna i London. De övriga försvann med hjälp av andra mellanhänder. Detta är den mest omtalade affär som förekommit under tiden före franska revolutionen. När sveket uppdagats flydde La Motte till London. Cagliostro satt nio månader i Bastiljen men frikändes, Oliva fick en tillsägelse och drottningen giljotinerades 1793.
Per Eklund nämner som sagt buktaleriet som ett av många nummer trollerikonstnärena hade på repertoaren. De två mest berömda buktalarna under 1800-talet hette Alexandre Vattemare och William Edwar Love. De använde sig aldrig av dummies utan var själva motspänstiga dockor som protesterade vilt när saker och ting gick dem emot. Särskilt Vattemare var en mästare i förställningskonst. Oerhört snabba scenförändringar som inte bara gällde hattbyten.
De polylogiska föreställningarna var en blandning av commedia dell´arte, fars och ren buskis. Herrarna lyckades trolla bort både sig själva och hela publiken med sågspån och allt. Så skickliga var de att buktalaren närmast tillerkändes övernaturliga gåvor. De blev föremål för vandringssägner som kan påminna om Till Eulenspiegels bravader. En enda fjäder blev till en hel hönsgård. Osanningen är givmild.
Röster från brunnar, källare, kloaker och skorstenar tillhörde Vattemars tricks. En gång, på ett sjukhus, hördes ifrån källaren där de döda låg ömkliga rop på hjälp. Studenterna bleknade, alla kroppar undersöktes. Nej, ingenting. Snart kunde ryktet förmäla att man funnit en skendöd stackare. Fasa! Tänk att bli levande begravd! Smått aggressiv kunde fransmannen Vattemare vara också.
I staden Goslar framkallade han en röst inifrån en igenbommad fransk kyrka. Stadsborna undersökte saken, fann ingenting, men hela tiden hördes röster som sade: ”Herregud, vilka dårar dessa människor är, de fattar ju inte att vi fransmän kommer att inta deras stad i natt!” Bara med svårighet hindrades stadsborna från att bränna ner kyrkan. Vid ett annat tillfälle återuppväckte Vattemare en kapucinermunk som varit död i trehundra år. Denne befallde befolkningen att återgå till katolicismen inom tre dagar. Så skedde också, i vissa fall.
Per Eklund har gett oss en god inblick i trollerivärlden. Hans verk kan tjäna som uppslagsbok för den trolleriintresserade. Själv har jag vid något mycket skickligt utfört trick tänkt att det hela var en dröm som hade förirrat sig till ljusa dagen.