En klassisk utgångspunkt för tidskriften, som ju kan tänkas få en större betydelse eftersom dagspressens kulturbevakning fått en mindre. Man gör enkät och frågar skribenter hur de lever och av vad, och de korta svaren som samlats här och där i tidskriften visar den vanliga verkligheten; de flesta lever av någonting annat, men de lever definitivt för orden.
Landsortstidningarnas kulturbevakning blev på många håll en ganska kortvarig historia. Tidningskoncernernas likriktning och de kraftiga nedskärningarna har i princip avdödat den kritiska diskussionen, slängt ut frilansarna, ersatt diskussionen med pappkulisser, dåliga imitationer och massutskick, samma artikel i tjugofem tidningar. Undantag finns, exempelvis framhärdar både VK och NK i samtalets nödvändighet, medan det jättelika Mittmedia är en karikatyr av tidningens sista tid, ett medialt Ullared med krympande läsekrets och publicistiskt katastrofscenario med en uttalad fientlighet mot exempelvis bokrecensioner. Som bekant är självbilden den motsatta, där ligger Mittmedia alltid i framkant.
Provinsnumret provar sig fram, dikter, samtal, novellfragment. Riktigt intressant är Hanna Wikmans dikter fulla av tröst i tröstlöshetens tid. Hon har den där förmågan att få världen att te sig alltmer kristallisk, genomskinlig, ett drömspel om de försuttna möjligheternas alternativ där inte ens nostalgin vill göra tjänst längre. Men det blir bra.
Freke Räihä skriver smått rasande om Linne Fjällstedts ”Hungerpesten” som kom ut för jämt fyrtio år sedan, en slags dubbelspegel av kvinnoliv nu och då, bra det också, och som sagt, rasande.
Numrets konstnär är Tomas Håkki Eriksson, ”The power of Glesbygd”, ovanligt mycket humor, ovanligt lite lidande, skönt. Niclas Hval skriver intelligent om dialekters oöversättlighet, ett välkommet bidrag från en underskattad och oumbärlig kategori skribenter. Hur översätter man egentligen Stina Stoor, denna gudabenådade berättare i det dialektala frirummet.
Samtidspunkten alltså, om samtalet i Norrland, hur kan det fortsätta?