Serier är brett och det finns många olika stilar och tekniker, berättar Anneli Furmark. En del serieskapare arbetar helt digitalt, medan hon jobbar analogt med akvarell, tusch och färg.
Anneli Furmark är född 1962 och uppvuxen i Gammelstad. Hon gick konstlinjen på Sunderby folkhögskola och sedan konsthögskolan i Umeå, där hon numera bor.
Det var först efter konsthögskolan som hon satsade mer seriöst på serieteckningar. På frågan om varför det blev serier kontrar hon:
– Jag brukar vända på det – varför blev det inte serier tidigare? När jag började kändes det ganska självklart. Jag har alltid tyckt om det och det har alltid passat mig.
Idag varvar hon sitt eget konstnärskap med arbete på olika konstskolor.
– Jag tycker det är kul att undervisa.
Som liten läste hon gärna Tintin, Kalle Anka, Lucky Luke, Starlet-serier och Muminserier. I själva verket har hon ingen lust att diskutera någon uppdelning mellan konst och inte konst, men kan ändå skriva under på att det finns serier med högre och lägre kvalitet.
– Kvalitet handlar om ett bra samspel mellan bild och text, spännande bildkompositioner och att det ska vara roligt att läsa. Att det är bra historier är jätteviktigt tycker jag. Men det är litegrann som att fråga: vad är en bra bok? Det beror ju helt på vad man vill ha.
Det var längesedan, säkert tio år sedan, hon stötte på några fördomar mot serier som konstform.
– I början kunde en del fråga mig när jag skulle skriva en riktig bok, men idag är det så stort med vuxenserier. Det är en intressant uttrycksform för de som är intresserade av både bild och text.
Hon nämner Liv Strömquist och Nina Hemmingsson som två serieskapare som har slagit igenom brett. Tidningen Galago som har funnits sedan slutet av 1970-talet, och som även är ett förlag för serieböcker, har haft stor betydelse och gett många svenska serieskapare möjlighet att publicera sig.
– Nu för tiden har biblioteken egna serieavdelningar som inte hör ihop med barn- och ungdomsavdelningen.
Själv har Anneli Furmark hunnit teckna serier i 20 år. Hennes första bok gavs ut 2002 och i höst kommer hennes tionde.
Hon tycker om när karaktärerna när rör sig i natur och landskap, gärna i nordliga miljöer.
– Men sedan handlar det alltid om folk och relationer mellan människor.
När man läser hennes böcker känns det som att karaktärernas utforskande av sig själva går hand i hand med den miljö de befinner sig i.
Som i ”Jordens medelpunkt”, en oväntat mörk berättelse om tonårskillen Axel som följer med sin mamma och styvpappa för att upptäcka Island. Axel är i sin bonuspappas ögon tillknäppt och ouppfostrad. Men alltmedan handlingen fortskrider börjar man som läsare undra vem av dem som egentligen är mest mogen.
I ”Den röda vintern” skildras ett antal karaktärer i något som känns igen som ett bistert kallt Luleå under 1970-talet. Det är också en ovanlig och sorglig kärlekshistoria mellan kontoristen och trebarnsmamman Siv som i hemlighet träffar den unge maoisten Ulrik, vars sektliknande parti kontrollerar hans liv.
Anneli Furmark är väldigt samhällsintresserad, inte minst av miljö- och klimatfrågan, berättar hon.
– Även om jag inte är partibunden så hoppas jag att mitt intresse för politik och samhällsfrågor märks i serierna.
Oftast skriver hon berättelserna själv, men i ”Närmare kommer vi inte” har hon utgått från en ungdomsroman av den norska författaren Monika Steinholm. En ung kille kommer ut som homosexuell och under en sommar i Nordnorge får han uppleva äventyr förenat med en kärlek och smärta han aldrig hade kunnat drömma om.
Att skildra kärlek i serier är speciellt, erkänner hon.
– Det är en balansgång, vad man ska teckna och inte teckna för att det inte ska bli för grafiskt eller för mesigt.
Den nya boken ”Gå med mig till hörnet” kommer i höst och handlar om Elise som är en bra bit över 50 år, lever i en stabil och ordnad tillvaro, har utflugna barn och är gift sedan 25 år. Hon träffar Dagmar som också är gift, de blir starkt attraherade av varandra och något som liknar en intensiv tonårsförälskelse uppstår.
Anneli Furmark har inte helt bestämt sig för hur hon ska förhålla sig till att berätta om idén till boken.
– Jag brukar inte göra självbiografiska grejer, men den här har väl inslag av det. Det är klart att det man skriver är fiktion, men känslorna är ju upplevda, annars skulle de inte vara intressanta att skriva om, säger hon tankfullt.