På scenen står Petra Mede, från det Stockholm där dådet utförts. Jag undrar hur det känns? Alldeles strax ska hon utifrån sin person och offentliga roll leverera en monolog. Det ska vara roligt, vi ska skratta och koppla av.
Hon klarar det.
Det är roligt.
Det vi möter på scenen är nu inte stå-upp-komikern Mede, inte heller är det skådespelaren eller programledaren Mede. Det är clownen. Och förstå mig nu helt rätt, den är den där ensamma, en aning sorgsna clownen som gör sina konster för oss. Inte den slarvigt beskrivna, med röd plastnäsa. Den lättköpta som bara konsumeras som en detalj. Medes clown har många kanske själva istället inom sig och inför tillvarons meningslöshet och svårbegriplighet kan det rent av vara skönt att möta den på scenen.
Entrén görs förstås i förväntad glittrande glamour och en kuplett med långa fraser och tonartshöjningar - som Petra Mede givetvis inte klarar. I babblande tempo med skarpa vokaler och konsonanter, inte en svald ändelse här inte, uppehåller hon sig sedan en lång stund kring sin status som programledare för Eurovision Song Contest. I farten projiceras också en lista över showens ämnen: sommarprat, meningslöshet, politik, kärlek, döden …
Det ska visa sig att hon faktiskt ska gå igenom den.
Och det är just kombinationen av en torr lista och en självupptagen karaktär som bygger framgång för föreställningen. Den självupptagna vi tröttnar på och som sänker tempot precis när det har börjat, blottar nu sina tillkortakommanden. Dock lite ytligt, sådär så som det är vid köks- och andra bord där människor liksom tycker till utan att gå djupare in i ämnet. För om en vore tvungen att göra det så kom tomheten, trevandet och själva hjärtat fram på bordet. Då skulle vi lätt bli den skadade divan istället.
Också dansnumren i koreografi av Anna Vnuk är precis som de höga tonerna medvetet odistinkt utförda. Det kunde ha utförts av vem som helst av oss, som en stund mitt i tillvarons komplexitet, lekt musikalartist och dansare i ett ensamt rum.
Bakom Petra Medes texter står dessutom två manusförfattare. Det skapar ännu en twist i föreställningen. Hon spelar alltså rollen av sig själv genom någon annans blick. Det självupptagna surret, de andras blick, den torra listan och Medes egen clown blir därför mer en show om människan än om enbart Petra Mede.