Då, på 1950-talet, var det bland annat John Osborne i gruppen ”arga unga män” som spydde galla över ett förljuget borgerligt medelklassliv. Och nog finns det en efterklang i nya stjärnskottet Lucy Kirkwoods pjäs ”Barnen” där dialogen bitvis bärs av samma oförsonlighet visavi en samtid med stora moraliska och allmänmänskliga tillkortakommanden.
Scenen föreställer ett sjabbigt kök (inklusive diskbänk!) i ett hus ute på vischan. Vi förstår snabbt att en katastrof nyligen har ägt rum när paret Hazel och Robin får besök av Rose, en gammal arbetskollega som de inte sett på många Herrans år. Men vad vill hon? Sakta vecklar intrigen ut sig med oläkta sår från tidigare kärlekshistorier med avund och svartsjuka. Men framförallt växer ett existentiellt val med livet som insats fram och ger pjäsen nerv.
För vad som hänt är att en förödande kärnkraftsolycka förgiftat själva tillvaron. Och pjäsens tre personer arbetade alla vid kraftverket. Och nu har sanningens stund hunnit ikapp. Rose konfronterar dem med att det ända rimliga är att de alla tre tar sin del av ansvaret och återgår till sin arbetsplats för att i möjligaste mån ställa saker i ordning. Men framförallt att de ersätter de unga fysiker som nu jobbar där – allt för att inte de ska riskera att bli strålskadade, de som har livet framför sig – med barnen. Om än något skruvat så ett aktuellt tema i vår tid med en klimatdebatt som genomsyras av just konflikten mellan en vuxenhet som brustit i ansvar och lämnar en förödd planet till sina barn att ta hand om.
Pjäsen har en tydlig moral om att stå för sina gärningar och inte smita undan ansvar – vilket vi nog måste konstatera är en annars allt vanligare hållning hos samhällets såväl finansiella som politiska toppskikt. Händer tvås både till höger och vänster. Pekpinnar viftas det gud ske pris inte med, publiken ges förtroendet att själva fylla i och associera till egna mer eller mindre skavande livslögner.
Sammantaget ett tätt kammardrama i Karin Enbergs regi där Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell alla mejslade fram sina karaktärer väl inklusive små komiska inslag. Daniel Fagerströms ljudbild med plötsliga dissonanser och dova muller bidrog starkt till den ödesmättade ton som fanns som ett slags grundackord i pjäsen.
Och om vi inte förstod poängen förr så blev den nog så tydlig när ensemblen i en dråplig scen söker återuppliva svunna tider och skakar loss till Aretha Franklins fräsiga souldänga ”Think”! Och vi kan ju börja där – med att tänka efter.