Vem har vi råd att låta leva ibland oss? Är den som bidrar till samhället värd mer än den som inte förmår? Kan folk förnekas ett kollektivt skyddsnätt? Tjärdalens Petrus vill inte tro det att det är så.
”Så fattig får vi aldrig bli att vi int hava råd låta en odugling leva lame oss. Hörni vad jag säj, bli vi så fattig då är vi bara kreatur allihop”, utropar karaktären, då det antyds att byn Ecksträsk inte har råd att ta hänsyn till den svages tillkortakommanden.
Frågorna som väcks i Sara Lidmans stilbildande debutroman är kanske mer aktuella än någonsin, med debatter om tiggeriförbud och inskränkningar av asylrätten om vartannat. Är Sverige en by som ”hava ’ne för knapert” för att ta hand om folk?
när dessa frågor började få plats i den offentliga debatten, omkring senaste riksdagsvalet, blev regissören Carolina Frände påmind om den där boken hon hade läst i sena tonåren:
– Jag kom att tänka på berättelsen när jag mötte samtalet om vilka som får rymmas i vårt samhälle. Vilka ska vi släppa in, vilka ska vi stänga ute? Vem när och tär samhället? Och det var ett samtal som ökade i grad och storlek, på grund av ett visst parti med ganska exkluderande värderingar.
Frände läste om boken, och parallellen visade sig vara tydlig.
– Tyvärr har den inte blivit mindre aktuell under de två år som gått sedan dess heller, när det handlar om hur vi ska leva och vilka som ska rymmas i samhället.
Carolina Frände närmade sig Riksteatern och föreslog ett samarbete. Hon ville ta fasta på hur de medvetet arbetade med en repertoar där berättelserna kommer från olika platser, i hela landet.
Åsa Lundmark, teaterkonsulent på Riksteatern Norrbotten, har under året rest runt och och hållit samtal om Tjärdalen med lokala bokcirklar. Hon berättar om vikten av att jobba med historier som utspelar sig, exempelvis, i Västerbottens inland:
– På ideologisk basis så är det här ett led i vår strävan efter att jobba mot den urbana normen. Det är så lätt att de här stora föreställningarna skapas i Stockholm och kommer till oss, och det har varit viktigt att jobba med att kasta om termerna centrum och periferi. Det är också det som Sara Lidman gör i sin bok, då hon låter en stor fråga utspela sig i en liten by.
Redan från början hade Carolina Frände föreställt sig att Tjärdalen skulle bli en musikalisk uppsättning – någonting som återspeglade tonaliteten i Sara Lidmans skrivande.
– Tanken var väl ”hur ska den möta en generation som inte har Sara Lidman i blodet?”. Därför ville jag ha ett populärmusikaliskt uttryck. För Sara själv, hon stod alltid mitt i samtiden.
Precis som många andra läsare hade hon börjat läsa Sara Lidmans dialektala prosa högt för sig själv, och då upptäckt musikaliteten i språket.
– Musiken blev ett sätt att gestalta hennes språkliga melodi, säger Carolina Frände.
Hon valde att kontakta musiker från Umeåbandet Winhill/Losehill, som hon visste hade starka känslor för Sara Lidman som västerbottnisk ikon. Gruppens textförfattar, Carl Åkerlund, anförtroddes att dramatisera romanen, medan sångaren Jonas Svennem fick uppdraget att översätta det melodiska språket till faktiska toner.
Det kollektiva arbetet inför föreställningen inledde de med en vecka på Lidmangården i Missenträsk. Jonas Svennem minns hur musiken började få liv redan där:
– Jag hade väl ungefär 300 röstmemoinspelning att hålla reda på efteråt, men några teman och melodier föddes just där, i tystnaden. En harmonisk och rytmisk värld började uppstå. Det var en häftig upplevelse.
Även föreställningens visuella uttryck började utkristalliseras under dagarna i författarens gamla hem. Carolina Frände berättar hur scenografin kom att bygga på en av Lidmans passioner:
– Sara var oerhört förtjust i obehandlat trä – allt är i trä i Lidmangården – och hon har sagt att det var hennes enda missbruk. Så scenen blev en manifestation av hennes besatthet av furu. En enda träfest.
Jonas Svennem är född i Luleå, men flyttade till Västerbotten då han var sju år. Under uppväxten var Sara Lidman en ständig gestalt.
– Hon var en vän till familjen och en framträdande politisk närvaro. Hon var alltid med på demonstrationer, och för mig som vegetarian och djurrättskämpe var hon en förebild och avlägsen idol. Sedan träffade jag henne när jag spelade på ett födelsedagsfirande, och hon dansade till sist av alla med födelsedagsbarnet. Efteråt tog hon tag i min handled, såg på mig med en magisk blick, och sa att ”musikerna är en gåva till mänskligheten”. Hon avundades det sättet att uttrycka sig på. Men det svänget hon hade när hon skrev, det var också som musik.
Det svänget blev Svennems ambition, i tonsättandet av Sara Lidman och Carl Åkerlunds ord.
– Jag ville att det skulle vara lika rikt och inspirerande som Tjärdalen. Det är en så otroligt stark berättelse. När man upplever riktigt bra konst vill man förändra saker i världen till det bättre, och samma ambition ville jag ha med musiken. Att den skulle nå så många människor, på så många plan, som möjligt. Inspirera, peppa och beröra.