Han visar vägen upp för trappan, genom fikarummet med utsikt mot snötäckta Norra hamn och in genom personalkorridoren till sitt kontor, där en av rustningarna som han sydde till pjäsen Macbeth pryder sin plats bredvid skrivbordet.
Lothar Bellgardt är född 1957 i Tyskland, växte upp i en gruvarbetarfamilj i Ruhrområdet, men valde själv en helt annan yrkesbana.
– Själv var jag intresserad av konst, men steget till att jobba inom kulturen var inte så naturligt för en arbetarpojk, berättar han.
Han gick en yrkesutbildning till tapetserare, därefter en konstskola i Dortmund, deltog i flera utställningar och vann även en skulpturtävling.
Under en semesterresa till Portugal 1980 träffade han sin fru Mona Blombäck, som kom från Sundsvall men hade rötterna i Båtskärsnäs utanför Kalix. De bodde först ett år tillsammans i Sundsvall, sedan i Tyskland där han började läsa industridesign på universitetet.
– Det var mitt under kalla kriget. Vi bodde i ett kollektiv och en morgon drog det in engelska pansarvagnar i vår trädgård. Amerika ställde upp robotar i Tyskland, och Ryssland i Polen och vi trodde det skulle smälla snart.
Redan på den tiden var han politiskt engagerad, miljöaktivist och fredsaktivist, och deltog i de stora fredsdemonstrationerna som hölls i Tyskland. Osäkerheten bidrog till att paret 1984 flyttade till Sverige, närmare bestämt till Båtskärsnäs och därefter vidare till Sunderbyn.
Under en period försökte han etablera sig som skulptör. Skulpturintresset förde honom även in på dockteater och marionetteater. Han och Mona Blombäck startade dockteatergruppen Månteater och spelade för barn.
1987 fick han jobb på Norrbottensteatern som tapetserare.
– På 1980-talet var det mycket draperier, ridåer och fonder som man målade inom teatern – det var en annan typ av design som var på modet då.
Som tapetserare behärskade han sömnad och kunde jobba med alla typer av tyger och kostymer, men så småningom lärde han sig det mesta inom teatern – ljud, ljus och scenografi.
1997 blev han teknisk chef och den första produktion han jobbade med som chef var "Bergets hjärta".
– En storslagen och fantastisk uppsättning om rallarna i Kiruna. Vi hade ett 70-tal personer i ensemblen, inklusive ett storband med musiker.
De byggde en järnvägsräls och använde pyroteknik för att gestalta en gruva som störtade ihop. En tågvagn full av skådespelare skulle rulla ut över scenen i ett moln av rök just när ett draperi drogs upp och passera en kurva där den tappade fart, så teknikern måste skjuta igång den redan ute i målarsalen.
– Det var naturligtvis en stenhård passning och det var komplicerat. Det hände faktiskt en gång att han som skulle dra upp draperiet missade med en sekund så att skådespelaren fick den i huvudet. Men det var bara tyg så det hände ingenting, berättar han och ler åt minnet.
Det är många föreställningar som har fastnat lite extra i minnet, men främst de som var lite mer utmanande.
"Dagning röd" var en både konstnärligt och tekniskt svår föreställning. Scenografin innehöll ett tak i form av ett stort parasoll som skulle kläs i tunt renskinn. För att kunna spänna det på ramar fick de först blötlägga det innan de spände på det och sedan lät det torka.
– Det var en jätteprocess och svårt att få fast det, för under torkningen krympte det med ungefär tio procent. Vi fick prova oss fram i flera veckor.
Dessutom skulle det vara 600 levande ljus på scenen samtidigt som brandsäkerheten måste garanteras.
I sin roll som teknisk chef försöker han alltid förverkliga andras konstnärliga idéer så långt det går, men det är inte alltid konfliktfritt, konstaterar han.
– Med åren lär man sig att ha en fingertoppskänsla och ibland måste man bromsa. Oftast handlar det om att konstnären vill ha allting större än vad som är möjligt.
Teatern har ett turnéuppdrag och på den minsta scenen i Överkalix är det bara tio meter brett och sex meter djupt, så det gäller att hitta lösningar som fungerar där också.
Men även om han arbetar med andras idéer har han också fått utlopp för sin egen kreativitet. Något som han själv har jobbat fram på eget initiativ på senare år är en turnerande cirkusvagn till utomhusföreställningarna på somrarna.
Den tekniska utvecklingen och digitaliseringen har fått stora konsekvenser inom teatern, berättar han.
– På ett sätt har det naturligtvis blivit mycket enklare att jobba, men också mycket dyrare i och med att kraven har höjts.
Han tar ljudet som ett exempel.
– Tidigare hade man en rullbandspelare och klippte i banden för hand. Idag kan man gå in i varje ton och förändra den så att den är rätt mastrad.
Samtidigt, påminner han, når man inte konstnärlig framgång genom tekniken, den är bara ett hjälpmedel.
Åtta teaterchefer har hunnit passera revy under hans tid och han har genomlevt flera turbulenta perioder. 1991 blev han fackordförande och i och med det spelade han en viktig roll till exempel när teatern drabbades av stora sparbeting. Politiska krafter ville 1994 göra om teatern till en regional förvaltning, men personalen protesterade och lyckades bevara teaterns ställning som en fristående stiftelse.
Något som också har förändrats är synen på arbete. Arbetstidsavtal och övertidsbegränsningar, krav på arbetsgivaren om arbetsmiljö, rehabelitering och annat ansvar gentemot den anställde har gjort sitt intåg de senaste decennierna.
– I början av 1980-talet kunde vi jobba till tolv på natten och det var ingen som pratade om övertid. Det hände att vi sov över på jobbet.
Hans engagemang i facket hänger ihop med hans humanistiska värderingar. Han menar att människan ska stå i fokus i allt som görs, så att både arbetsliv och privatliv fungerar, men han är inte säker på att det enbart har gått åt rätt håll.
– Det hände något på 1990-talet när vi började kalla personalen för en resurs – ett kapital i bokslutet. Det blev en avhumanisering. Sedan dess har vi också ökat produktiviteten med 30 procent med utbrändhet och psykisk ohälsa som följd.
Nu när han går i pension kommer han att ägna sig både åt egen konst och åt kommunpolitiken. Han är aktiv fritidspolitiker i Miljöpartiet, ersättare i kommunstyrelsen samt ledamot i kommunfullmäktige, kulturnämnden och miljö- och byggnadsnämnden. Han planerar också att odla mer hemma i Jämtön, där han även är engagerad i folketshusföreningen, hamnföreningen, jagar och fiskar.
Han tänker heller inte säga nej till frilansuppdrag och vill gärna stå till teaterns förfogande både under överlämningen till sin efterträdare Mats Lundstedt och om frågor dyker upp.
Att sluta är vemodigt.
– Det är en skilsmässa jag genomlider känslomässigt.
Som teknisk chef har han inte bara ansvarat för tekniken utan också för ett 20-tal anställda inom 16 olika yrken.
– Nästan alla har jag själv varit med och rekryterat och jag har en känslomässig bindning både till dem och till det personalarbete jag har gjort.
Han visar hur det ser ut bakom scenerna där han jobbat, arsenalerna av modern teknik som han har ansvarat för.
Det sista han vill framföra innan vi skiljs åt i teaterfoajén är att teatern är en konstform, inte bara en underhållning, om än en underhållande konstform, och alla som jobbar på teatern är delar i en konstnärlig process.
– Jag är väldigt nöjd och tacksam över att få ha varit en del av denna konstnärliga verksamhet och vad den erbjuder. Jag vill inte skiljas från kulturen även om jag slutar jobba.