Själv ska Eirik Stubø regissera en teaterversion av Ingmar Bergmans Den goda viljan.
När han slår sig ner vid sammanträdesbordet på sitt rum har han först lagt två dosor snus på bordet. Eirik Stubø knådar lugnt sin prilla för hand, inga färdiga kuddar, ingen portionsspruta i plast.
- Inte så typiskt Dramaten kanske, säger han.
Det skulle kunna vara en medveten markering iscensätt av en erfaren regissör som vill göra den traditionstyngda nationalscenen mer folklig, men är förmodligen bara resultatet av en gammal vana. Ett vitbetsat trägolv har ersatt Marie-Louise Ekmans med tiden alltmer solkiga dansmatta, men hennes rosa tyg på stolarna är kvar.
Till detta chefsrum kommer han efter att under senhösten ha regisserat Hjalmar Söderbergs kvinnliga frigörelsedrama Gertrud på Thaliateatern i Hamburg. Men redan dessförinnan hann han ha ett antal möten vid Nybroplan.
Känner sig välkommen
Om det fanns starka reaktioner omedelbart efter hans avhopp från Stadsteatern vid Sergels Torg är det inget som märks nu. Eirik Stubø känner sig välkommen.
- Mitt jobb här i början handlar mycket om att ta in kunskaper men också om att ifrågasätta en del och hitta en balans, att förstå vad det är för teater jag ska leda. Det handlar ju också om personer, det är inte bara strukturer utan människor som man ska leda.
Att den norske dramatikern Jon Fosses "Barnet" blev den första pjäs som han lade in på repertoaren ser han som en slump. När han klev in återstod endast ett litet utrymme under senhösten på en av de två minsta scenerna, Lejonkulan. "Barnet" passade bra.
Ändå ser han inget definitivt startdatum för "sin repertoar". Han är heller inte helt klar över vems idé det var från början att Jenny Andreasson ska sätta upp "Hamlet" på stora scenen våren 2016.
- Jag tänker inte på "mitt eller ditt". Jag ser det som mitt jobb att stödja den repertoar som ligger.
Fler uppsättningar
Samtidigt har han förstås tydliga idéer. Bland annat vill han öka produktionstakten på stora scenen. Att som i dag göra fyra nya produktioner per år är för lite.
- Om man vet att man bör spela ungefär 250 till 270 gånger per år för att teatern ska gå runt måste det vara väldigt publikt. Det finns en fara för att man hamnar i en bestämd form, att det ska vara lagom roligt och uppfordrande. Jag tror det är viktig att utveckla olika spår och former även för den stora scenen.
Med sig från sina åtta år som chef för Nationaltheatret i Olso har han bland annat insikten om vikten av att inte låta nationalscenen bli offer för sin egen mytologi och självbild, vare sig det, som i Norge, gäller Ibsen eller något annat.
- National eller inte, det viktigaste är att Dramaten ska vara en bra teater som känns viktig för folk.
Syre utifrån
I Oslo var Stubø ansvarig både för Ibsenfestivalen och Nationaltheatrets festival för samtidsdramatik som han själv startade. På Dramaten vill han öka det internationella utbytet genom mer att bygga ut Bergmanfestivalerna 2016 och 2018. Vid sidan av de internationella gästspelen ska Dramaten göra flera egna uppsättningar, däribland en teaterversion av "Den goda viljan", till festivalen.
- Norge, som litet land, har på gott och ont varit beroende av att ta in saker utifrån. Det är inte många vanliga människor som hinner se festivalernas föreställningar, men i publiken finns ofta skådespelare, dramatiker och elever som ska göra uppsättningar åren efter. Som teaternation har man fått väldigt mycket tillbaka i det långa perspektivet.