I torsdags var dockteaterinriktningen på St.Petersburgs teaterhögskolas avgångselever på besök i Luleå och visade upp sitt examensarbete. En tolkning av en annan litterär klassiker. Den franska författaren Antoine de Saint-Exupérys roman "Lille Prinsen" från 1943. Skillnaden i utförandet på de två Teaterhögskolornas slutproduktioner är enorm. Musiken, scenografin, gestaltningen och själva tillvägagångssättet. Det är det som är behållningen med "Lille prinsen". Att på Norrbottensteatern få insyn i hur framtida ryska scenkonstnärer arbetar. Det är inte dumt det!
"Lille Prinsen" handlar om en liten pojke som är prins på planeten B 612. På planeten har det alltid funnits mycket enkla blommor, blommor som inte besvärar någon. En dag börjar en blomma spira ur ett frö som kommit från det okända. Växten börjar ganska snart se ut som den blommar. Den är mycket vacker, men krävande. Lille prinsen förlorar förtroendet för blomman och bestämmer sig för att lämna planeten. Vad som följer är en filosofisk resa bland himlakroppar med slutdestination planeten Jorden.
Föreställningen bygger mycket på dialog. Och när man som mig och nästan hela övriga publiken inte kan ett enda ord ryska blir den språkliga barriären ett hinder för att fullt ut hänga med i handlingen. Det är tråkigt, men samtidigt är det ett ypperligt tillfälle att använda sin fantasi. Musiken är magiskt bra. Det är rymdrock på ryskt vis. Surrealistiskt. De partier då jag har svårt att hänga med i handlingen lyssnar jag bara på musiken och tittar på dockspelandet. Det räcker ganska långt. För de ryska eleverna kan sina dockor. Det är med precision de manövrerar de vackra figurerna.
Det känns inte direkt som att det kryllar av dockspelare inom scenkonsten i Sverige. Men på teaterhögskolan i St.Petersburg finns det en inriktning. Det känns ganska ryskt på något vis. Att upprätthålla det traditionella, även om övriga länder utforskar helt andra former. Jag gillar det, och eleverna har onekligen lärt sig hantera konstformen under de fyra studieåren.
I publiken sitter många barn den här kvällen. Enligt teatern skulle det gå att förstå berättelsen utan att man förstår ryska. Så är det inte riktigt. Många av de yngre skruvar sig uttråkat i stolarna och skratt blir det egentligen bara en gång under föreställningen. Men trots detta så känns det som ett väldigt kul initiativ att Norrbottensteatern tog hit de ryska eleverna. En spännande insyn i Rysslands scenkonst. På en torsdag. I Luleå.