Händelsen mobilfilmades och blev snabbt viral där man kan se hur två ordningsvakter trycker ned den gravida kvinnan på en bänk – på magen. Samtidigt står kvinnans dotter och gråter och skriker efter sin mamma samtidigt som flera medpassagerare ber ordningsvakterna att lämna kvinnan ifred som avvisades från tåget eftersom hon inte hade giltig biljett.
– Hon är gravid. Det här är inte okej, hör man en kvinnlig medpassagerare säga på ett av videoklippen.
Händelsen polisanmäldes och två av ordningsvakterna avstängdes från sin tjänst.
Denna scen ur verkligheten är högst levande i pjäsen ”24 timmar Svart kvinna”, ett gästspel från Riksteatern på Norrbottensteatern i torsdags.
Under 24 timmar får vi följa bästa vännerna Iman, Mimmi, Ayida och Yayyah. Ute på en klubb i Stockholm utsätts en av dem för ett rasistiskt påhopp och tumult uppstår - en natt som kommer att ställa deras vänskap på prov. För alla reagerar de olika när deras vän utsätts för ett rasistisk och sexistiskt påhopp vid det som började som en kul utekväll på Stureplan.
Under förberedelserna vid förfesten laddar de med D-vitamin eftersom afrosvenskar behöver mer D-vitamin än vita människor - bara en av alla identitetsmarkörer som pjäsen radar upp och där vithetsnormen sätts under lupp.
För här visas rasismens och sexismens ansikte upp från dem som faktiskt lever med den dagligen. Allt från tankar över att inte sticka ut för mycket till förolämpningar av det grövre slaget. Exempelvis, frågor om bröstvårtornas färg och påståenden om att de är horor.
Det är ytterst smärtsamt och hjärtskärande att ta del av ett system som hänsynslöst massakerar människors känsloliv och relationer. Samtidigt en upplevelse av att Fanna Ndow Norrby laddat sin text så mycket att ensemblen har svårt att härbärgera detta förtryck i gestaltningen.
Pjäsens regissör Josette Bushell-Mingo, som via den nya plattformen National black theatre of Sweden vill sätta ljus på den afrosvenska scenkonsten, har dock lyckats väl med att skapa en ung, hipp miljö med verktyg för skådespelarna att ladda sina smärtpunkter, mer eller mindre lyckosamt. Hiphop-musiken flödar, liksom de alltid närvarande mobiltelefonerna - en sann samtidsbild.
Dessutom extremt lärorikt för alla dem som är del av majoritetssamhället och aldrig utsatts för rasism och inte så lite skämmigt när vithetsnormen verkligen ges ett ansikte - ett ganska fult tryne för att sammanfatta pjäsens bärande tematik. Men ur denna verklighet föds fyra vackra drottningar, närmast amazoner. Det ger hopp.