Det må vara en nära vän eller en flyktig bekantskap eller – som i söndags i Boden – när Stockholms stadsteater i ett samarbete med Riksteatern kom på besök med pjäsen ”Jag är en annan nu” där Ann Petrén i rollen som Claire mal på i en formlig kaskad av ord, allt för att skydda sig själv från den smärta hon känner inombords.
Pjäsen är skriven och regisserad av Björn Runge (som gav oss den formidabla ”Om jag vänder mig om”, likaså med hans musa Ann Petrén i en bärande roll). En enaktare i tablåform som gestaltar en serie möten mellan en mor och hennes dotter Miriam. Mötena sker på det sjukhus där Claire är inlagd för rehabilitering efter en halkolycka och dit Miriam – i rollen Frida Westerdahl – kommer för att få behandling för sin cancer. Två parallella liv, två rätt ensamma människor. Och mellan deras sex, sju möten, i scenbytena, ser vi associativa projektioner mot fonden med bilder av blodomlopp, ett vrenskande hav, spiralgalaxer, skiktröntgenbilder. Allt till en musik som allteftersom den ca 75 minuter korta pjäsen framskred blev alltmer gnissligt dissonant. Snyggt gjort. Korta pauser som samtidigt förstås fungerade som andningsrum, stunder för eftertanke. En scenografi och en musik som gav relief till det annars naturalistiska spelet.
Förvisso ett litterärt manus, snitsigt med en inbyggd kastighet som man lätt känner ig en från den egna vardagen. Men jag saknar ett driv, känslan av ett lite monotont stampande smög sig in, den korta speltiden till trots – och det starka spelet till trots, ej att förglömma. Varför utsätter hon sig för detta? Varför besöker hon modern?
Det bränner till först när Miriam struntar i mammans ständiga avbrytningar med att lägga sitt stora, bittra JAG på bordet. När modern inte längre tillåts parasitera på Miriams sjukdom för att beklaga sig över sitt eget tomma liv. När Miriam istället höjer rösten och vräker ur sig sin egen sorg och sin vrede över moderns ständiga kränkande och förminskande av henne. När det gått så långt att hon säger ”Det känns som om jag inte tillhör mänskligheten längre”. Och kanske är det hon som då blev ”en annan nu”.
Då vänder pjäsen och närmar sig konturerna av ett klassiskt ödesdrama. Men den försoning – en varm, mänsklig kram de bägge kombattanterna emellan – som avslutar spelet känns tyvärr pålagd och knappast organiskt framvärkt och blir inte den katharsis som kanske var avsikten. Det är synd om människorna som Strindberg sade.