2014 blev författaren Sara Lidmans liv och gärning pjäs på Västerbottensteatern. Nu sätter Kulturhuset Stadsteatern upp föreställningen och låter författaren och debattören gestaltas genom skådespelerskorna Claire Wikholm, Angelika Prick, Nadja Mirmiran och Thérèse Svensson.
Dramatikern America Vera-Zavala har skrivit manus till Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående där besökarna får stifta bekantskap med Saror i skilda åldrar och livsfaser. Allt från nyuppvaknad skribent till trånsjuk älskande.
– Jag har försökt få med både hennes skapande och hennes privatliv. Det var viktigt, eftersom livet är sådant. Det är intressant hur hon å ena sidan är efterfrågad och folk intervjuar henne och ställer frågor, men samtidigt kan hon bara tänka: "Varför ringer han inte?", säger America Vera-Zavala.
Att låta flera skådespelare porträttera samma huvudperson är ett flitigt använt grepp inom teater och film. I Todd Haynes Bob Dylan-epos I'm not there spelade sex olika skådespelare karaktärer baserade på rocklegenden i viktiga perioder av hans liv. Samma sak gjorde Sissela Lindblom 2004 i Blondiner, om den mytomspunna filmstjärnan Marilyn Monroe. I höst ska även den norske författaren Karl Ove Knausgård skildras på detta sätt när Min kamp sätts upp på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
– I den klassiska monologformen blickar man ju tillbaka på en persons liv, blir efterklok och analyserande. Jag ville i stället att vi skulle vara med och leva med Sara i stället för att analysera henne. Att vara mitt i, i stället för att blicka tillbaka, och att grotta ner oss i vissa punkter som var viktiga för formandet av hennes liv, säger America Vera-Zavala.
Olof Hanson har regisserat föreställningen. I hans tolkning av Sara Lidman växlar varje skådespelare mellan alla olika Saror i ett sorts "associativt flyt". Det är alltså inte nödvändigtvis alltid de yngre skådespelarna gestaltar den yngre Sara och vice versa.
– På det här sättet kan publiken ta vad den vill av föreställningen. Det blir inte en sanning och det blir mycket intressantare, säger han.
Det här greppet används ofta om just verkliga, och ofta levande, personer. Det är lätt att tänka att det bygger på någon sorts ängslighet, en rädsla att inte skildra rättvist.
Det tror i alla fall Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet.
– Jo, faktiskt tror jag det. Det är alltid en känslig fråga att gestalta en annan människa. Folk kan ju bli urförbannade bara om de blir fotograferade ur fel vinkel, så därför finns ju alltid en risk med att gestalta en nu levande människa eller någon där familjen fortfarande lever.
– Men använder man det här greppet kommer man lite grann ur det geggiga psykoanalytiska, man fokuserar mer på personens arv och lyfter från det intima, säger Tiina Rosenberg.
Olof Hanson som har regisserat Sara Sara Sara kände dock ingen sådan rädsla.
– Nej, snarare har jag gett upp tanken på att göra Sara Lidman rättvisa. Vi kan bara ge vår bild och göra den så mångfacetterad som möjligt, säger han.