Regissören Claes Åström framför manuset till skolföreställningen "Livet på en timme". "Tillsammans med skådespelarna har vi improviserat fram en berättelse som börjar med en födelse och slutar med döden. Här på whiteboarden har vi nedtecknat minnen från olika delar av livet, från 0-5 år fram till döden", säger han.
Men missöden verkar inte påverka Claes Åström nämnvärt. Det goda humöret och entusiasmen är densamma som övriga gånger vi setts inför hans uppsättningar av clownföreställningarna "Rickard III" och "Romeo och Julia" på Norrbottensteatern. Lekfullt glider han sedvanligt mellan sin clownröst och sin vanliga samtalston där berättandet alltid föregås av miner och kroppsliga rörelser – likt ett förtydligande av clownens berättarteknik.
– Vad är livet? Ja, det är en bra fråga. Jag skulle säga att det handlar om möten och farväl, om man kokar ned livets essens. Människor kommer och går i ens liv, till det slutliga avskedet vid döden, säger han.
För även om "Livet på en timme" vänder sig till lågstadiebarn är döden närvarande, men bara som ett ögonblick. Det är nämligen livet som Claes Åström och ensemblen berättar om.
– Författaren Per Olov Enqvist har sagt det så bra; "Vi dör en dag, men resten av dagarna lever vi". Det är en sanning jag lever efter, säger han.
Och det var i en dröm som föreställningen kom till Claes Åström – en föreställning han aldrig trodde skulle bli av eftersom den saknade ord, men i ett samtal med teaterchefen Gunilla Röör föddes idén om en teater som även nyanlända barn skulle förstå.
– Det vill säga en teater utan ord. Därför reducerar vi mer och mer, utan att lämna publiken i ett tomrum. Målet är att använda fem till sex ord, mest för att vägleda publiken var vi är i föreställningen, säger han.
"Det är barnens perspektiv som står i fokus. Därför har vi med skolledningen och pedagogernas tillstånd tillbringat två dagar på Östra skolan i Luleå, där vi betraktat barnens lekar och den förhandling som sker när leken förändras", säger regissören Claes Åström.
Förutom att de två skådespelarna, Nora Bredefeldt och Derek Cespedes Barrientos, fått träna clownteknik har ensemblen även gett sig ut för att iaktta barns lek inför improvisationerna som skapat föreställningen.
– Vi var två dagar på Östra skolan i Luleå, med skolledningen och pedagogernas samtycke, för att betrakta barnens interaktion med varandra i leken. Kort sagt definiera leken, som i stort bygger på förhandling. Man ger och tar. Så uppstår vänskap, även bland vuxna, menar han.
Vänskapen går också som en röd tråd genom hela berättelsen, från födseln till döden, precis som Tomas Isacssons musik.
– Jag musiksätter alltid mina föreställningar under idéarbetet. Jag har säkert lyssnat till 300 låtar på Spotify under arbetet med idépresentationen. Och förhoppningsvis har vi tillsammans lyckats skapa en poetisk, rolig, sorglig och tramsig föreställning med små blinkningarna till den vuxna publiken, säger Claes Åström.