Luleå 1940. En grupp män apterar en bomb på den kommunistiska tidningen Norrskensflammans tryckeri. Fem personer dör, två av dem är barn.
Luleå 1996. Undertecknad är journalistpraktikant på Norrbottens-Kuriren. Jag hade förstås hört talas om attentatet mot Flamman. Ungefär som skotten i Ådalen. Och 20 år senare minns jag glasklart när nyhetschefen under en fikarast sade: Tänk att det kanske delvis planerades i det här huset. Jag gick upp till mitt rum under takåsarna i det anrika tidningshuset och tänkte: Ja, kanske just här. Det värsta terrordådet hittills i svensk historia. För det var ju så, att två Kuriren-journalister och en journalist på NSD ska ha varit några av hjärnorna bakom dådet. Själva genrepet gjordes i Kurirens tryckeri och journalisten Gunnar Hedenström hade en mycket aktiv roll i attentatet.
Jokkmokk 2016. Ung scen norr har premiär för projektets föreställning ”Tidningsdöden”. I den mediala samtiden kan titeln lätt associeras till nedläggningar av tidningar, urholkade journalistiska resurser och likviderade lokalredaktioner. Men Tidningsdöden är just attentatet mot Flamman.
Med det som fond gör skådespelarna Nora Bredefeldt och Tobias Sondén tillsammans med artisten Linnéa Bäcklund en pjäs som med till synes lite lösryckta scener avhandlar många stora och viktiga frågor om hot och rädsla, behovet av eller rätten att slippa omvärldsorientering, vem avsändaren i nyhetsflödet är och inte minst om avtrubbning. Vapen gjorda för att döda med, blir till leksaker i en lek som slutar i katastrof. Osäkerheten, paranojan, som sprider sig i en värld där ingen går säker någonstans. Vad har du i påsen där? Vad är det för frän, stickande lukt som sprider sig?
Uppsättningen är genialisk. Närvaron är stor, publikkontakten lagom, humorn befriande, allvaret genomgående. Som mest känslomässigt blir trots allt det dokumentära ljudet av en radioinspelning (?) med en äldre dam som minns attentatet mot Norrskensflamman. När hon säger ”de hade två barn, det var så rara ungar”, och hennes röst strax därpå brister – då blir det jobbigt.
Om jag ska ha någon liten invändning mot Tidningsdöden, så är det kanske just att attentatet mot Flamman inte riktigt blir den röda tråd som det hade kunnat vara. Det är berättelse som behöver berättas och påminnas om, men den drunknar en aning i viljan att sätta in den i ett samtida sammanhang och att gestalta allt det viktiga runtomkring.
Tilläggas kan, att de inblandade i attentatet inte dömdes för mordbrand, utan för skadegörelse och att de innebrändas dödsannonser inte publicerades i Norrbottens-Kuriren. Så var det i kommunistskräckens Norrbotten. Mer än 70 år efter att fem människor brändes inne i Luleå, attackeras svenska flyktingboenden, och det fria ordet angrips med våld, som i Paris och Köpenhamn. Hur långt bort är vi ifrån att det som skedde i Luleå 1940 händer igen?