Skådespelarparet Sten Ljunggren och Barbro Oborg fick frågan av George Fant när de gick på scenskolan i Malmö.
– Det var stort att få ett jobb direkt efter utbildningen. Vi nappade och sa ja, säger Sten Ljunggren.
50 år senare är Sten Ljunggren och Barbro Oborg mer kända för senare skådespelarinsatser inom teater- och film-Sverige.
Men de tillhörde en gång i tiden pionjärerna på Norrbottensteatern. Den första regionteatern i Sverige.
– Det var svårt att föreställa sig vad vi gett oss in på. Det var en helt ny teater och vi hade aldrig varit så långt norrut förut, säger Sten Ljunggren.
Den första premiären skedde den 6 september 1967. Pjäsvalet, menar de, var inte det bästa.
– ”De förödmjukade” av Fjodor Dostojevskij var kanske lite väl dystert, inte en så lysande start på en ny teater, ler Barbro Oborg.
Två veckor senare hade de själva premiär på föreställningen ”Tigern” av Murray Schisgal på Lilla teatern som var inrymd i bibliotekets lokaler, idag kallad Lillan i Luleå. En föreställning som spelades gratis.
– Det var väldigt lyckat. George Fant menade att alla människor skulle kunna få se teater, oberoende av inkomst eller klass. Vi talar om en tid då halva Sverige var vänsterorienterade, om än i olika grupperingar, menar Barbro Oborg.
Hela teatern genomsyrades av vänsterideologiska värderingar och beslut togs på stormöten med hela ensemblen.
– Det var mycket demokratiskt. Däremot kan man i backspeglen fundera över om de bästa besluten togs, säger Sten Ljunggren.
George Fant kom också på kant med vissa i styrelsen för Norrbottensteatern som ifrågasatte både pjäsval och teaterns vänsterorienterterade arbetssätt.
– Det kom kritik från teaterföreningar som tidigare köpt föreställningar på turné, ofta komedier och operetter. De var vana vid en annan sorts teaterrepertoar, menar Sten Ljunggren.
Det största bråket kom dock att handla om ”Pjäsen om Norrbotten” som byggde på ensemblens egna intervjuer med människor från Övertorneå. Då stod frågan om inlandets avfolkning högt på agendan. Pjäsen både skrevs, repeterades och hade premiär i Övertorneå.
– Mycket var baserat på fakta men när vi placerade landshövding Ragnar Lassinantti i en bastu och påstod att han där gjort upp och lovat pengar till en skojare som skulle bygga en timmerhusfabrik som aldrig blev av, kom kritiken. Det blev ett himla liv. Landshövdingen hävdade att det inte var sant och krävde att teaterensemblen skulle avbryta sin turné för att komma ned till Luleå och spela för landstingspolitikerna med efterförljande debatt. George Fant vägrade. Den konflikten med vissa makthavare tror jag försenade bygget av nuvarande Norrbottensteatern. Då var vår hemmascen Hermelinsskolans aula. Lokaler som inte var anpassade för teaterns verksamhet.
”Pjäsen om Norrbotten” skapade inte bara debatt i Norrbotten utan gav eko i landet, bland annat blev ensemblen inbjudna att spela i Stockholm.
– De ringde också från debattprogram och ville att vi skulle medverka. Pjäsen var i tiden och lyfte ett aktuellt samhällsproblem. Bitterheten var stor över den avfolkning som skedde, menar Sten Ljunggren.
Ett starkt minne han bär med sig är den talartradition de mötte i Norrbotten. Starka agitatorer som kunde tala uttrycksfullt och starkt för sin sak.
– Våra föreställningar efterföljdes ofta av debatt. Det är därför jag minns alla dessa starka röster, som jag tyvärr glömt namnen på.
De beskriver de sex åren på Norrbottensteatern med värme. De minns turnéerna, spelningar på Korpilombolo brandstation, det billiga rummet i Karesuando där de för tio kronor kunde få en renstek till middag med efterrätt och blev väckt av ett luciatåg på morgonen, Ture Lahtis bastu i Pello där de firade midsommar och sexrumslägenheten på Parkgatan i Luleå där hyran låg på 400 kronor. Och kanske, inte minst, det vitala musiklivet i Luleå.
– Det var väldigt givande och roliga år. Vi var unga, entusiastiska och var bra på att arbeta mycket. Det var en levande teater, med en liten ensemble där alla jobbade tillsammans.
En stark gemenskap över yrkesgränserna, menar Barbro Oborg.
Själva hade de också ett familjeliv med barn där olika barnflickor blev betydelsefulla för att få vardagen att fungera.
– Vår son Petter var bara ett år. Han fick följa med på turnéerna ibland. Det var kanske inte alltid så lyckat, men vad skulle vi göra när turnéerna var långa, menar hon.
Ett år efter att Georg Fant lämnat teatern valde också paret Oborg/Ljungren att flytta för arbete på Göteborgs stadsteater.
– Det blev svårt när Åke Lagergren tog över som teaterchef. Det blev många konflikter och flera valde också att lämna teatern. Vi tänkte aldrig sluta, men det blev ... svårt. Det var bra att vi hittade en ny teatermiljö i Göteborg, säger Sten Ljunggren och Barbro Oborg.