– Det var ett kärleksmöte med Nordkalotten när jag reste runt här uppe under 2010 för att skapa en föreställning om hur det är att vara nordbo, säger hon.
Beslutet tog hon över en natt. Hon var trött på Stockholm, saknade naturen och behövde en tankepaus. Planen var att stanna ett år. Men så fick hon erbjudandet om att bli teaterchef för Hålogaland teater, en regional teater med likande uppdrag som Norrbottensteatern.
– Teatern i Nordnorge är känd historiskt för att vara både demokratisk och politisk. Det passar mig, säger hon.
Nina Wester är född och uppvuxen på en liten ö utanför Trondheim i en politiskt aktiv familj. Det var med andra ord politik, inte kulturupplevelser som präglade hennes uppväxt. Sin första teaterföreställning såg hon faktiskt mycket sent i livet, men intresset för alla funktioner bakom skådespelarna fascinerade henne tidigt.
– Jag såg ett friluftsspel med pappa när jag var 12–13 år och fick en aha-upplevelse. Jag undrade vem som skrivit replikerna, vem som fått till denna magi.
Tanken var länge att bli nyhetsjournalist på grund av hennes politiska intresse. I stället slutade det med studier via sociologi och filmvetenskap till Dramatiska institutets regilinje i Stockholm. Då var hon 29 år.
– Jag hade egentligen ingen koll på teaterscenerna innan jag bestämde mig att det var teater jag ville jobba med. Men jag har haft flax och nu är jag teaterchef.
En av de stora skillnaderna mellan Sverige och Norge, enligt Nina Wester, är att Sverige har ett mycket mer vitalt diskussionsklimat inom media och på teaterscenerna.
– Feminism, kön, maktstrukturer, klass och etnicitet är frågor som är levande i svenskt debattklimat. Här i Norge handlar det fortfarande mycket om Ibsen på de stora teaterscenerna. En annan skillnad är att i Sverige spelas barnteater och att man satsar på ny dramatik. Att överleva som dramatiker i Norge är svårt.
Å andra sidan har Norge en helt annan, bättre regionalpolitik, menar hon.
– Levande kultur finns på minsta orterna. Jag upplever också att det är mycket närmare till makten här. Det går fort att förverkliga idéer.
Däremot tror hon inte att hon kommer att bli kvar i Tromsö för tid och evighet. Det finns mycket hon saknar från sina sju år i Stockholm.
– Men jag har tagit hit flera svenskar för att jobba med projekt, bland annat satte jag upp Hedwig and the angry inch, en queermusikal som aldrig spelats i Norge, med en svensk koreograf och regissör.