Ett riktigt lyxjobb, som han själv uttrycker det och återkommer till under denna timslånga intervju.
– Jag kommer till en väl fungerande teater, en teater jag alltid drömt om och min tid som handelsresande i teater är över, säger han.
Han är fylld av tankar och funderingar efter sitt första möte med sin nya arbetsplats.
– Här finns en musikalisk ensemble, en restaurang i teaterhuset som jag vill utveckla vidare och en väloljad och moderniserad organisation. Jag kommer till ett uppdukat bord som jag med min spetskompetens förhoppningsvis ska lyfta ytterligare, säger han.
Visionerna väntar han med.
– Jag vill lära känna teatern, ensemblen och regionen först, säger han.
Han sticker inte under stolen med att Norrbotten närmast är ett blankt blad.
– Jag har aldrig bestigit ett fjäll, sett norrrsken eller midnattsol. Är det så att ljuset är värre än mörkret?, undrar han.
Hans vän och kollega, Kirunasonen Erik Norberg, har gett honom vissa kunskaper.
– Jag har lärt mig att man inte säger Norrland, utan Norrbotten. Jag vet att länet är stort, att här inte bor så mycket folk och att det finns en glesbygdsproblematik. Jag har också förstått att Norrbotten inte får den creed den förtjänar i Stockholm, trots att mycket av vårt lands välstånd; vattnet, skogen och gruvorna, finns här.
Den lilla stadens fördelar och nackdelar är han dock bekant med. Uppväxten i Helsingborg, i skuggan av storebror Malmö, har gett honom inblick hur styrkeförhållanden kan se ut inom en region.
– Jag har förstått att det finns en misstro mot Luleå. Eller är det bara fördomar? Jag vet i alla fall att det bor cirka 250 000 i Norrbotten och av dem går 50 000 på teater årligen. Det är bra och visar att teatern behövs, säger han.
Det är Alexander Öbergs första jobb som teaterchef. Under sex år jobbade han förvisso som konstnärlig ledare för Backa Teatern i Göteborg.
– Men teaterchef är något annat och jag har funderat mycket på vilken sorts chef jag vill vara. Egentligen handlar det om samma processer som inom teaterkonsten – att skapa en trygghet så att ensemblen slutligen kan utelämna något allmängiltigt till vår publik. Jag kallar det att nå sin smärtpunkt. Det ögonblick när skådespelaren, utan att spela en roll eller förställa sig, identiferar något som berör. För min del kanske jag i rollen som chef tvingas identifera min egen skit, kanske genom att tappa kontrollen. Jag tänker att jag ska våga vara en dålig chef också, inte alltid ha svar på alla frågor och delegera det andra kan bättre.
Tillsammans vill han driva en teater där alla vågar vara små och på så sätt berätta de stora berättelserna. De episka berättelserna är något han saknar inom svensk teaterkonst idag.
– Vi lever i en tid där alla har bråttom. Det cirkulerar åsikter och påståenden i mängder i de sociala medierna. Därför längtar jag efter de stora berättelserna som är större än det egna kvarteret. Berättelser om liv, död, kärlek och uppror. Sara Lidmans ”Jernbanesviten” är ett bra exempel på historier jag saknar på den svenska teaterscenen.
Teaterteoretiskt tillhör Alexander Öberg den gamla skolan.
– Jag håller Stanislavskijs teorier om inlevandets konst mycket högt. För mig är teaterkonst i grunden en berättelse, skådespelare och publik. Jag tycker förvisso att det är kul att jobba med bilder, men de uppstår i så fall efteråt. Jag älskar exempelvis Tommy Berggrens teaterföreställningar - pjäser utan fyrverkerier men med otrolig inlevelse. Gammeldags teater, säger han.
Känslan för teaterkonsten tillskriver han tre erfarenheter från sin uppväxt.
– Jag spelade punk i garageband, min styvmor som var scenograf och min pappa tog med mig på pjäser på Skånska teatern under Peter Oscarson och min farmor tog med mig på Nils Poppe. Punken lärde mig att allt är möjligt och att alla kan göra allt. Jag har förövrigt ett extremt gott självförtroende som gränsar till megalomani (storhetsvansinne). På Skånska teatern fick jag finkulturen och Nils Poppe lärde mig att det är kul med blaj. De tre benen är min grundpelare. Jag gillar både fin- och fulkultur och när de möts blir det intressant, ler han.
En dröm han har och hoppas att någon dag få förverkliga är att sätta upp en musikal med Tommy Berggren.
– Det sägs att han är en duktig musiker och dansare, men kanske att hans scenskräck är för stor.
Vilka regissörer planerar du att samarbeta med?
– Jag funderar på det. Vem vet. Kanske jag kan locka hit Tommy Berggren.