– Jag har alltid drömt om att få jobba med en pjäs av Bertolt Brecht, säger hon.
Hedwig Claesson kallar regiuppdraget en riktig utmaning. Brechts musikteater Tolvskillingsoperan, menar hon, har allt. Tablåer över människor och mänskligheten, deras tillkortakommanden men kanske framförallt att det alltid finns ett hjärta, en allmängiltig kärlek.
– Det finns ingen levande som bara är ond eller god. Däremot finns det människor och mänskligt liv, säger Hedwig Claesson.
Hon förefaller hålla sig mycket öppet för det högst mänskliga. Talar om det allmänmänskliga i Brechts dramatik, precis som hon och många fler funnit i Shakespeare och de gamla grekerna. En sorts penetrering av det mänskliga psyket med förmåga att omfamna livet, acceptera människan som ond men också fylld av hopp och kärlek.
– Jag menar, alla människor strävar efter överlevnad, men människorna vi gestaltar i Tolvskillingsoperan krigar varje dag för sin överlevnad.
Musikteatern med text av Bertolt Brecht och musik av Kurt Weill hade urpremiär 1928, i skuggan av Första världskriget och 30-talets depression. En berättelse om framförallt människor längst ned på botten i den sociala hierarkin; tiggare, tjuvar, kriminella och prostituerade. De människor vi alla möter i dag på våra gator. Ett sakernas tillstånd i vår samtid vilket gör pjäsen ytterst aktuell, menar Hedwig Claesson.
– Det är lätt att döma, men vilka krafter föds inte ur förtvivlan.
Hon tar huvudkaraktären, Macheath/Mackie Kniven som gestaltas av Martin Sundbom, som exempel.
– Han är livsfarlig, samtidigt är han mannen alla älskar och åtrår. En laglös gangster som får andra att göra skitjobbet. En glidare som förför alla men älskar ingen, eller?
Frågetecknet är betydelsebärande. Kan en ondskefull man älska? Och vad betyder det att klättra lite i hierarkin, även om det handlar om botten av de lägsta i samhällsordningen?
– Gemensamt för de karaktär vi möter i pjäsen är att de lever NU, allt är akut. Handlingen utspelar sig också bara under några dagar. Mackie, exempelvis, har dömts till döden. Han förlovar sig, gifter sig, väntar barn och ska snart hängas. Det existerar ingen framtid, så vad finns att förlora.
Av samma anledning lurar också alla varandra. Ingen går att lita på, ingen är fri från skuld samtidigt som de går mot sin undergång. Gatans råa verklighet råder.
Det låter nattsvart, men Hedwig Claesson menar att där det finns liv finns humor.
– Therése Lindberg i rollen som Polly har en förmåga att förvandla det djupt krassa till humor. Det ska vi jobba vidare med.
Men det är Mackie Kniven som bär handlingen, stundtals som aktör, ibland som betraktare som likt en klättrande spindel följer skeendet under pjäsens tre akter och den värld Hedwig Claesson skapat med ensemblen.
– Ja, det är en tung roll Martin Sundbom har att gestalta, men jag visste tidigt att det var honom jag ville se som Mackie. Han har spelat mycket komedi, men har en svärta som lyst igenom. Den svärtan ska nu förvaltas, säger hon.
Som tidigare regiassistent till Lars Norén ser hon beröringspunkter mellan sin tidigare läromästare och Brecht eftersom båda rör sig i gränslandet mellan det farligaste och det goda.
– Norén gestaltar familjen, Brecht samhället. Det är dock samma krafter, samma frågeställningar om mänskligt liv, menar hon.
Däremot finns det omständigheter hon ändrat. Brecht omgav sig med kvinnor, både som älskarinnor och arbetare (hans medarbetare Elisabeth Hauptmann översatte exempelvis texten av 1700-tals pjäsen Tiggarens opera av John Gay som Tolvskillingsoperan baseras på).
– Hans kvinnosyn är även den präglad av hans samtid. Därför var det viktig för mig att låta Mackie vara i samma ålder som de kvinnor han förför. Vanligtvis gestaltas Mackie av en äldre, stark man som belägrar mycket yngre kvinnor. Jag ville ändra på det maktförhållandet.
Därför är Mackie lika avklädd som de prostituerade. Lika mycket objekt som kvinnorna i uppsättningen. Det finns också prostituerade män, liksom kvinnor som är tjuvar.
– Brecht hade inte mina genusglasögon, säger Hedwig Claesson.
Ett annat särpräglat drag för denna uppsättning är att den endast innehåller åtta skådespelare och en pianist. Vanligtvis står det 23 skådespelare på scenen, tillsammans med en hel orkester. Men det intima, mindre formatet var det som lockade Hedwig Claesson.
– Jag eftersträvar ett hudlöst drama, där skådespelarna tvingas till den sorts gränslöshet som uppstår när det varken finns rekvisita eller utgångar att fly till.